M—————LLFLr—rMMMOOMMFMJMJMJFMFMFMFHFHFJFHFJO—LL lare af hans vilja, gedan de under freden vetat så utbilda det manskap, som de en dag kunna komma att föra i striden, att ett sådant verkställande från öfverbefälhafvarens sida blir möjligt. Om vi pu här hafva inlåtit oss på frågan om disciplinen inom befälsgraderna, har detta endast skett för att visa, huru ytterst oriktig den föreställningen är, som man i tal och skrift så ofta hört framställas, eller att disciplinen skulle utgöra något för soldaten tryckande samt att den aktning, denne är skyldig att i tal och hållning ådagalägga mot befälet, skulle innebära något för honom förnedrande. Inom armen måste, siceom vi här ofvan framhållit, hvarje befälhafvare betraktas som representanten för den taktiska afdelning, hvaröfver han för befälet. I kaptenen ser soldaten en person, som har till uppgift att öfvervaka hvarje mans intressen inom kompaniet och att således icke allenast i närmaste rum met sörja för att hvar och en erhåller den militära utbiliniog, som för kriget fordras, utan äfven att tillgodose hans välbefinnande i allmänhet. I kompaniets öfriga officerare ger soldaten icke allenast personer, som skola hvar och en föra den taktiska afdelning, som är den närmaste under kompaniet, eller plutonen, utan äfven personer, som till följd af högre bildning i förening med säregna studier hafva till uppgift att närmast kunna biträda kompanichefen vid den soldatens undervisning, som går öfver den första elementära undervisningen i dei militära yrket. Men subalternofficeren har äfven, hvad titeln löjtnant angifver, den uppgiften att, när så behöfves, intaga kompanichefens plats, och soldaten bör således i kompaniets alla officerare se befälhafvare, som i första och sista rummet hafva till uppgift att vaka öfver kompaniets manskap, som modern vakar öfver sina barn. För kompaniets rätta ledning äro dock dessa officerare, såsom bekant är, ingalunda tillräckliga. Äfven om kompaniets alla tre plutoner kommenderas af officerare, erforäras dock för ledning af kompaniets öfriga taktieka afdelningar, eller 2 troppar och 4 halftroppar på hvarje pluton och således 6 troppar och 12 halftroppar på kompaniet. befälhafvare, till hvilkas ledning soldaten måste hysa förtroende och lyda. Underbefälen hafva i alla tider varit af stor betydelse inom armån, och denna betydelse har till följd af den nyare taktiken ökats i icke oväsentlig grad. De kunna pu mera än någonsin göra skäl för den benämning, Moritz af Sachsen förlänade dem, eller att vara armåns själs. På deras ledning un der striden mäste soldaten blindt förlita tig. Att t, ex. börja eldgifning utan anförarens tillsägelse, när truppen är utkastad på skyttekedja och då hvarje grupp är stäld inder hbalftroppehefens omedelbara ledning, ir ett stort fel, enär det väcker fiendens uppmärksamhet, för hvilken truppen bör söka dölja sitt. framryekande eller sitt läge allmänhet. Soldaten bör inse att han ensam med sin eld förmår föga uträtta, men att om elden från 12—16 gevär riktas efter zraoppanförarens anvisning, verkan derat på ienden kan blifva högst betydlig. Lydnad ör denne befälhafvare, som visserligen står ägst på den militärhierarkiska skalan, är således för soldaten en pligt, som han är skyldig icke allenast denna utan äfven kamaterna izom gruppen, enär denna afdelnings unfallseller försvarskraft i annat fall förvagas. Förtroendet till truppen, som är vf lika stor vigt för denne befälhafvare som ör hvilken annan befälhafvare som hälst, m truppen skall kunna med lugn och kraft öras, försvagas äfven genom olydnad hos ågon af truppen, och i flerfaldiga afeeenden jar den brottslige således förbrutit sig mot ina kamrater. Till disciplinen hör äfven hvad man i dagigt tal kallar sträckning och som igrunen icke är annat än hvad som öfverenstämmer med en god militärisk hållning. Ivad åepra sträckta hållning angår, torde et manliga i detta oråg vackraste benärkelse svårligen framträda i en mera för gat, behaglig form än just denna stolta ch fasta hållning, soldaten antager, när han ilittslar en förman eller af denne tilltalas. Töfligheten fordrar för hvar och en här ij erlden att alltid i någon mån få böja huf. ud och rygg. Soldaten ensam kap privile. iom att aldrig behöfva detta. Mången upp(åst patron, söm med ömkan talar om knekt. inne, som han vill göra liktydigt med träl. inne, skulle helt säkert, om någon af hans jenare inträdde i hans rum och med den tolta hållning och den trotsiga ton, som äro ännetecknet på soldaten, framstälde en anållan, låta denne tydligt förstå, att han idrig i sin tjenst -haft en oförskämdare yngel, Innan vi nedlägga pennan, kunna vi icke nderlåta att till behandling upptaga ett ycket grannlaga ämne, som dock med denna åga står i oupplösligt samband och som ir icke länge sedan inom pressen afhand ta, eller det mindre goda sätt, hvarpå värepligtige hos oss stundom behandlats. Vi lja härvid fästa uppmärksamheten derpå, t vär egentliga armå i närvarande stund lappast kan sägas bestå af annat än de arnisonerade och indelta regementena, enär värnepligtige till följd af den korta tid ? tjena under fanan och hvilken korta tid ; mycket bjertare framträder när den ställes jämförelse med den mångåriga tjensteti:en r den indelte soldaten, icke af officeren Inna anses som soldater, utan endast som rstärkningsmanskap till armen, och denna opfattning är så mycket mer naturlig, som :! nu står I foll ötverensstämmelse med den, m förefinnes i folkmedvetandet. Tager an nu först i betraktande, å ena sidan, att: trupp, som hos oss egentligen skulle sär :! 8 göra skäl för detta namn, består af friliga eller sådana, som på grund af sär. !