gkildt aftal vare sig med rotehållaren eller vid de värfvade regementena med kompani: chefen och således icke tiil följd af la gens bud inträdt vid armen, omöjligen kan af befälet betraktas som en af alla samhällsklasser bestäende trupp, förutsatt att denna till följd af lagens bud tjenar så länge, tills de individer, hvaraf den består, kunnat utbildas till verkliga soldater, och, å andra sidan, att dessa värnepligwige just till följd af denna knappt tillmätta öfningstid och i trots af ofvan anförda orsak komma att intaga en lägre ställning gent emot denna af länge tjenande soldater bestående trupp, är det i viss mon förklarligt, om än högst klandervärdt, om officeren vid meddelan det af den allra första mest tålamodspröfvande undervisningen, hvarvid rekryten der jämte ofta företer en mer eller mindre bedröflig figur, glömmer att dessa ynglingar lika väl som den frivillige, som för betalning ingått vid armen, ega rätt till human behandling. Det är just denna uppfattning at beväringsynglingens lägre ställning, som äfven framträder i de lika olycksaliga som bedrägliga orden stam ech beväring som helt naturligt påtvingas officeren så väl som underbefälet. Så snart den värnepligtiga truppen kommer att tjena så länge, att den kan utbildas till en verklig militärisk trupp och uttrycken stam och beväring således komma att utbytas emot allwän värnepligt med kadersystem. till följd hvaraf inga andra soldater i ledet komma att finnas än värnepligtige medborgare jämte eliter, som utbilåas till underbefäl, kommer befälets uppfattning af och bemötande gent emot den värnepligtige att blifva himmelsvidt annorlunda. Långtifrån att den värnepligtige, såsom nu kan inträffa, skulle komma att blifva mindre humant behandlad, än de indelte eller garnisonerande soldaterne, kan man vara fullt öfvertygad om, att bemötandet blir oändligt mycket bättre. Vi lemna här alldeles ur räkningen att truppen kommer att bestå af ynglingar ur alla samhällsklasser. Det blir framför alt medvetandet hos officeren, att de värnepligtige ypglingarne, i stället att såsom nu ryckas ifrån bonom innan de kunnat hinna emottaga de allra första militära begreppen, då få stanna under hans ledning tills de hunnit genomgå en grundlig rekryt skola. Den otålighet, som helt naturligt Måste hos honom göra sig gällande öfver att vara tvungen att uppvisa en trupp, som eudast erhållit ett par veckors öfning, en otålighet, som han måste hafva svårt ati bemästra vid undervisningen, skall försvinna, om han vet att någon uppvisning icke behöfver ifrågakomma, förr än de värnepligtige Etminstone tjenat tre månader under fanan, och att han derefter har nära 34 år på sig att utbilda dem i alla grenar af tjen sten. Sättes officeren derjämte i tillfälle att under ett par derpå följande är få se desse värnepligtige ynglingar återkomma och deltaga i ett 30 dagars höstmöte för att deras militära anda må utvecklas och olika årsklasser sammansmälta till ett organiskt helt, äro vi på det lifligaste öfvertygade om att iet bemötande, som då skall komma den värnepligtige till del från så väl befälets iom underbefälets sida, icke skall lemna nå sot öfrigt att önska. : Vi hafva ansett oss böra framhålla denna ida af saken, enär det sätt, hvarpå den miitära undervisningen af befälet meddelas, tår i ytterst nära förhållande till frågan m disciplinen. Den svenske ynglingen önkar icke att blifva klemigt behandlad och örstår sig icke på honungssöta ord. Hans unda förstånd säger honom att sådant är llra minst på sin plats, när han bereder ig till krigets allvar. Stränghet itjensten örstår han är nödvändig. Det bästa om löme, han fäller om sin förman, är att denne! r sträng men rättvis. Till slot anse vi oss böra fästa uppmärkamheten derpl, att det är äfven till följd f den andliga sjelfverksamhet, den nyare aktiken fordrar äfven af goldaten i ledet, om disciplinen numera icke med fog kan ppfattas som blindz lydnad, utan som ett årig tröttaande nit hos soliaten att ; 1t örstå att klart uppfatta befälss bef, nin a ch med säksr takt ntfr des fa ningar tbildningen u? --vra de samma. Vid ärdi NNgen Ylaer freden bör officeren på Å rdist sätt lära den värnepligtige inse, att enre genom att brista häri skadar både sig jelf och kamrater, All militärisk utbildings innersta kärna hvilar på befälets förråga att göra detta klart och lefvande hos roppen och att hos hvarje individ ingifva förroende till sig sjelf, sina kamrater och sitt efäl. En verkligt stark disciplin, denna isciplin, som icke sviker äfven när nederget synes nära, hvilar dock ytterst på etta blinda förtroende hos soldaten för be ilet. Det är detta blinda förtroende, som tfficeren äfven under freden kan ingjuta i e värnepligtiges sinnen, om han får hafva em så länge under sin handledning, att arn kan blifva hvad den bör vara, en skola ir manliga idrotter, en härd för nationalänslan och icke, såsom nu, en försörjnings nstalt. Det ömsesidiga förtroende mellan efäl och trupp, som då med nödvändighet åste inträda, skall då också framkalla inom rmån en sann och lefvande disciplin, hvarrutan det icke kan fionas någon verklig m och således icke häller något försvar.