Aftonbladet – 19 november 1874, sida 2

NN. — VV XLS — Doktor Cameron hade varit borta två dagar och väntades hem nästa morgon. Winifred hade flere gånger tänkt derpå; hon tänkte derpå äfven nu, då hon tillslöt sista volymen af en roman, som hon läst. Den hade intresserat henne och hon hade varit nyfiken att se slitet. Det blef lyckligt; två trogna älskande förenades efter många sorger och pröfningar, författaren slutade som vanligt, der deras lif rätteligen kunde anses börjadt. Winifred ringde, huspigan kom in. Mrs Cameron hade ingenkammarjnngfru nu; mrs Malloney var borta och hon kunde icke tåla att betjenas af främmande händer. . . Jag behöfver intet vidare i afton; du och kokerskan kunna aå till hvila, och du behöfver ej komma in i morgon bittida, förr än jag ringer. Jag kan icke sofva om äär terna och sluwmrar vanligen in mot morg narna; nu, då doktorn är borta, känner jag mig ibland nervös, och du skrämmer mig, när du kommer in. I morgse väckte du mig; jag skall ringa, då jag vill hain dig. Ja, nådig fru. Gardinerna hade ej blifvit nedfälda och fullmånen lyste in i rummet. Tjenstflickan ämnade släppa ned dem, men Winifreå hej: dade henne. Nej, låt dem vara uppe; jag tycker om att se månen lysa. Huspigan gick, Mrs Cameron lyssnade efter hennes fotsteg, till dess de ej vidare lkunde höras. Hon drog fsam en stol till fönstret och satte sig. Det var en härlig natt: fullmånen kastade en flod af silfverskimrande ljus öfver trädgården. Winifred Å tyckte om månen; den utöfvade ett förunderligt inflytande på henne; i den blick hon riktade upp på månen fans ingen skymt af tvekan eller fruktan, Dk hon nu tog en