Aftonbladet – 19 november 1874, sida 2

var resan slutad och hva väntade honom, för en annan böriede färden först nu. Det var möten och afsked, skratt och tirar, och alla ago dunkla och skugglika ut,som man gör under nattens timmar, Doktor Cameron kände sig nöjd, då tåget åter sattes i gång, ty ban var gripen af en underlig oro och längtan att snart komma hem, det förekom honom, som om någonting vigtigt väntade honom, Om en timme skulle han vara i London, ty snälltåget ilade framåt med ursinnig hast. James Cameron, varligen så lugn och sansad, var orolig, till och med alt för mycket för att kunna tänka. Han erinrade sig att han stoppat i rocekfickan en tidning och uppvek den; blicken vandrade forskande längs spalterna för att finna något läsbart, tills ordet mord, tryckt med stor stil, mötte och fängslade hans blick. Var detta det, som han hade letat efter? Åter framträngde kallsvett på hans panna och åter aftorkade han den hastigt. Han var ej den, som lät skrämma sig af en grundlös inbillning; intet stundens intryck, det måtte vara huru mäktigt som häjst, tilläts att taga hans själ i besittning. Åter tvingade han sig ätt öppna tidningen; hans blick föll på samma dystra ord och vägrade att lemna det. Det var icke ordet i sig sjelf som plågade honom, utan dess förbindelse med något som händt förat. Med ett utrop af otbligbet lät han tidningsbladet falla på vagnsgoltvet. Bantåget var nu bkelt nära London; fem minuter zgenare stod ban på perrongen och öfverlade med sig sjelf hvad som var att göra, Det var en vana hos doktor Cameron att, då han nattetid anlände till London, begifva sig direkte till sina rum i staden och först följande dag fara till Richmond,