Aftonbladet – 19 november 1874, sida 2

sista anblick af lifvet, sjelf stående på gränsen mellan det timliga och evigheten, hade hon icke en tanke hvarken för det ena eller andra, hvarken för hyad som låg framför henne eller hvad hon lemnat. Månen, som stigit alt högre, ljus och stor, på den klara himmeln, sänkte sig mot horisonten, fontä nen upphörde att glittra i dess strålar, nat: tens skuggor reste sig som jättestora, vidunderliga skepnader, ett moln uppsteg i vester och sväfvade likt en ängel med ut bredda vingar öfver himlahvalfvet; då det försvunnit, var månen borta. Det var ligsom då den himmelska nåden öfverger ett menskligt hjerta och lemnar det åt mörkret. Men Winifred tänkte icke härpå. Natu reng skönhet förmådde icke hos henne väcka några allvarliga, heliga tankar; dess stumma lärdomar kunde af henne ej förnimmasg, Hon nedfälde gardinen och satte sig vid kaminen, stödde sina små fötter emot mäs singagallret framför eldstaden, slöt händerna i sitt knä och lät hufvudet sjunka tillbaka mot den beqväma länstolen. Elden brann klart; det var behagligt att sitta så, att hafva vändt ryggen till hela lifvet och se de röda lågorna dausa och höra askan falla ned. Efter en lång stund steg hon upp, öppnade sakta dörren och tittade ut. Alt var tyst och mörkt som i grafven; gasen hade släckts i förstagan och tjenst folket hade gått till hvila. Hon tillslöt åter dörren, men denna gång stängde hon den icke. Hon ville dröja ännu en fjerdel dels timme, den skulle snart gå förbi. Hon tog en flaska och ett glas från spiselkranIsen och satte den på bordet vid sängen, Trörde om elden, drog af gammal vana upp Iain klocka och återvände till sin plats,