Aftonbladet – 18 november 1874, sida 3

ser i verlden, för hvilka hon intresserat sig, hade sagt henne detta. Winifreds far hade sagt: Då lifvet blir en börda, så ju förr man gör sig det qvitt, dess bättre. Caro line Drugh hade sagt: Några droppar mer eller mindre, hvad gör det? Glömskan blir så mycket djupare. Cyril hade talat om döden, såsom en hvila och frid. Så ansåg också hon dem vara. Lifvet var henne em börda, och hon hade beslutit göra sig den qvitt, och detta utan fruktan och utan samvetsförebråelser. Hon tänkte, nu som alltid, blott på sig sjelf, icke på sin make ock sitt barn, icke på den olycklige man, som besvurit henne att ej lägga bördan af hennes undergång på hans själ. Sedan brefvet blifvit undanlagdt, steg hon upp med en åtbörd af trötthet. . Nu först kände hon att hon frös och kastade en blick met eldstaden, men der var mörkt och elden nedbrunnen. Hon ryste, tog en plaid, som hängde öfver ryggstödet på stolen, och josvepte sig i den. Underliga sammanträffande! Det var samma plaid; som Cameron nade slutit omkring henne med det ömmaste medlidande den dag, då hennes far dog. Men derpå tänkte hon icke, hon tänkte knappt på något, då hon på knä framför kaminen bjöd till-att åter tända kolen till låga och värme. Förgäfves-— elden hade slocknat. t