Aftonbladet – 18 november 1874, sida 3

hon ej sitt arbete. Brefvet måste fullborlas; detta bevis måste lemnas. Hon förstod icke detta, men så var det. Ändtligen var det färdigt, och hon drog ett djupt andetag af tillfredsställelse. Nu appstod dock en svårighet: hon visste ej hvar Cyril fans, och adresserade hon brefvet till hans bostad i Tondon, skulle det kanske bli öppnadt och läst eller aldrig komma i hans händer. Winifred satt några minuter tankfull och stödde kinden mot handen. Brefvet måste afgå; det måste hinna honom. Hvarför? Den frågan gjorde såg sig icke; hon sade blott: det måste ske. Till slut föll henne något in, hon skulle skicga det till Caroline Drugh. Säkerligen visste denna, hvart Cyril hade rest, eller om icke, skulle hon åtminsvone lemna det i hans händer vid hans återkomst. Hon skref ntanskriften, förseglade brefvet och lade in det i en låda. I morgon vill jag sjelfinlemna det på porten, tänkte bon vid min net af det sista brefvet och dess svåra följder. Föga skulle någon menniska, som sett Winifred Cameron försegla och skrifva utan skrift på detta bref, kunnat gissa dess inne håll. Föga skulle också någon, som sett detta vackra, barnsliga ansigte, hvars drag och uttryck voro så känsligt veka, kunna ana det förtviflade beslut, som hon fattat — ett beslut, från hvilket de djerfvaste och öfvermodigaste ibland oss med fasa vände sig bort, hällre underkastande sig de grym maste qval till kropp och själ, Huru kunde då hon, så vek och känslig, med lugn och likgiltighet gå till mötes hvad de modigaste icke kunna möta? Hon var för feg att lefva döden var för henne hvila och befrielse De trenne och på samma gång enda varel