Aftonbladet – 18 november 1874, sida 3

ÅTTONDE KAPITLET. få Doktor Cameron hade sagt att han skulle rara borta tre dagar, och han hade redan rarit borta en. Det var sent på aftonen ort före midnatt. Den täcka, hvita villar åg vanligtvis vid denna timme så skenbar ridfull och lugn, och i intet fönster, utom från doktorns arbetsrum, plägade ännu sy nas ljus vid denna tid på dygnet. Men nt var han långt borta, och det ljussken, som lyste i qvällens mörker, kom från ett fön ster i öfre våningen, från ett rum, der Wi nifred satt vid bordet och skref. Det måste i sanning varit en tvingand nödvändighet, som kunde förmå en person för hvilken alt arbete och i synnerhet tanke arbete var så outhärdligt, att sitta upp: långt in på natten och med en ihärdighet som förvånade äfven henne sjelf, fylla sid: efter sida af sitt bref. Hon skref: Hvar för jag skrifver alt detta, vet jag knapp sjelf; det är som om en makt, starkare ä min egen, tvingade mig dertill. Jag ve knappt hvad jag sagt eller hvad jag ämna säga, och jag är alt för trött att läs igenom mitt bref. Detta är det sista bre! jag någonsin skrifver, och jag är glad der öfver; jag är trött vid alt. Det var grym af er att resa ifrån mig, men jag vill änd skrifva mitt sista bref till er. Ni må föl stå så mycket deraf, som ni kan, och gör med det hvad ni vill. Winifred skref till Cyril Thornton. D första fyra sidorna voro fylda, ljusen brunn ned i pipan, och de små fingrarna, ovan vid en sådan ansträngning, voro stela oc domnade. Hon gned dem mot hvarandr: tände ett par nya ljus, tog ett nytt pappe: strök det okammade håret ur ansigtet oc fortfor att skrifva. Hon var mycket tröt både till kropp och själ, men likväl afbri