Aftonbladet – 16 november 1874, sida 3

griper den stora allmänheten, och det til den grad, att hon icke ens nännes stör: handlingens gång och sin egen uppmärksam het genom de eljest så vanliga utbrotten a bifall och förtjusning. Ja, äfven för skåde spelarne måste det ega ett högst ovanlig intresse, åtminstone att döma efter det ganska utmärkta utförande, som på de flest: händer kommer det till del och gör det til en af de värderikare konstföreteelser, son den dramatiska scenen under lång tid bju dit på. Trots alt detta medgifva vi gerna att detta drama visserligen icke efterlemnar et! oblandadt intryck af välbehag öfver der skönhet och harmoni, der uttala sig, af fri het och upphöjdhet öfver det låga och lumpna i det alldagliga lifvet. Snarare ligger det väl någon sanning i klagan öfver att jus det lumpna och låga här framställes med sådan kraft och, då det går under eller ut skrattas, icke nödgas gifva vika för det ädl: och stora, utan blott för en ringare grac af dålighet, hvarigenom den ideala grund hvarpå hvarje konstverk måste vara bygdt endast högst medelbart kommer till erkän nande. Men det kan väl vara fråga om huru vida icke just denna omständighet be visar kraften och modet hos den genius, wi hvilken konstverket sprungit fram. Er gammal förklaring af det komiska beteck nardet såsom det upp: och nedvändt sköna det kan således icke gifva en klar och mot svarig bild af det samma, utan blott hän visa derpå sksom sin. motsats, sksom de eviga, hvaraf det i sin tillfällighet och liten het utgör en kränkning, Den komiska ka rakteren eger alls icke den formella full komlighet, hvilken den tragiska alltid må ste besitta, och gom på samma gång gifve honom ett visst sken af berättigande, di han sätter sitt eget jag i det absolutas ställ såsom målet för alla sina sträfvanden, ocl förmår hos äskådaren framkalla känslorn: af medlidande och fruktan för dessa så stor: och så missbrukade krafter. För den tra giska karakterens undergång fordras derfö