Aftonbladet – 16 november 1874, sida 3

keligaste följdriktighet. Stensgård är långt ifrån något moraliskt viduader, vare sig då dramat börjar eller slutar: han är helt enkelt en lycksökare, för hvilken det framför alt annat gäller att komma fram i verlden, och detta egoistiska sträfvande är förgyldt med en, i början af hans bana åtminstone, uppriktig tro på en högre kallelse. Derför, när han leker med löften, ljuger och vinglar, samt hycklar kärlek för tre qvinnor på samma gäng, är det i den naiva öfvertygelsen, att alt, som gagnar honom, den af Gud utkorade, måste också vara rätt; och på samma grund hvila äfven de hotel ser, som han tid efter annan framkastar emot dem, som på ett eller annat sätt stå honom i vägen: de sätta sig helt enkelt mot Guds vilja .och förtjena derför sitt öde att nedtrampas i hans, det gudomliga redskapete, väg. Huru en karakterslös man med en naiv tro på sig sjelf: under fullföljandet af ett lumpet mål nedsjunker till en sam. vetslös skurk — det är Stensgårds historia; en historia, som man visserligen någon gång förut sett skildrad, på hans naiva tro på sin egen kallelse när. Ty detta är ett nytt drag, det enda försonande hos honom, på samma gång det dock ofta framträder snarlikt en hädelse, och motivet till det eljest oförklarliga inflytande, han har på sin omgifning. Det är just detta drag, som vi i hr Fredrikssons för öfrigt särdeles väl tänkta bild af Stensgård i allmänhet sakna, Vi medgifva visserligen att denna naivitet då och då bryter fram och då är af en synnerlig effekt; men den skall finnas der all tid. Stensgård är så litet någon inpiskad skälm, att icke blott Lundestad, utan äfven Monsen, begagnar hans naiva sjelfviskhet att gå sina ärenden. Han bör derför framstå mer godmodig, så godmodig, att vi skola kunna skratta också åt hans vrede, derför att äfven den har sin grund i hans anspråksfulle på sjolfbedrägeri fotade uppfattning af sin kallelse.—Töfrigt äro hos hr Fredriksson mask, drägt,åtbörder förträffliga, ty densimple uppkomlingen skiner dem alla klart igenom.