Aftonbladet – 14 november 1874, sida 3

En månad, upprepade hon tankfallt gkulle jag försöka det en månad —? Vill ni göra det? frågade Cyril ifrigt och såg bedjande på Winifred. Ja, svarade hon lugnt, jag vill försöka. För första gången sedan många veckor sköt en blixt af glädje fram i Cyrils ögon. Må Gud välsigna och styrka er, sade han med bruten röst. ; Men under denna månad får ni icke resa bort, sale Winifred; ni vill ju stanna sk, länge och fara först efter månadens slut? Jag skall känna mig så mycket mindre ensam, så mycket starkare; alt skall förefalla mig lättare, om jag vet att ni är nära. Åter tvekade Cyril. Skulle det vara rätt att häri gifva vika? Vore ej fulikomlig skilsmässa vida bättre? Hvad skulle doktor Cameron säga? Men k andra sidan gedt var det en feghet-att på detta rätt fly, i fall han genom att dröja kunde ingitva henne styrka och mod. sJa, jag skall stanna, sade han allvarligt, ty detta medgifvande kostade honom dyrt; men endast på ett vilkor: vi få icke träffas under denna tid. Nej, vi få icke träffas under denna tid, medgat hon. Å Och intet meddelande skall ega rum os emellan. Vi måste vara lika fullständigt gkilda, som em tusen mil skilde oas från hvarandra. Förstör pi mig, Winifred? Ja, jag förstår. Han släppte hennes hand och steg upp; hon reste sig äfven från stolen, nedfälde sin slöja och lemnade långsamt rummet. Mr Tbornton ringde icke, som vanligt, för att låta öppna porten; han följde henne sjelf nedför trappan; men intetord växladeg vidare dem emellan. (PForte.)