och äter siär sina bekännares sedliga och andliga frihet i fjättrar. Derjämte förklarar han, att ingen nu kunde öfvergå till romerska kyrkan, utan att göra sin undersåtliga trohet beroende af en främling. Som det synes har Gladstone för dessa ord haft att utstå en verklig stormlöpning af deengelska katolikerne, och då brefven blefvo för många, har han ansett det nödvändigt att svara offentligt. Detta har han gjort uti en broschyr, The Vatican Decrees in their bearing on Civil Allegiance, i hvilken han oförbehällsamt bryter stafven. öfver ul tramontanismen och påfvedömet. Författaren kallar sin skrift a political expostula tion, och han vänder sig med den samma till dem bland sina katolska medborgare, hvilka äro villiga att skänka honom ett uppmärksamt öra. Hans uppgift är at visa, att de yttrarden, som han haft i sin artikel i Contemporary Review, äro grunjdade. Gladstone yttrar sig först om de för hållanden, hvilka gåfvo honom anledning till bang resonnement. Han anmärker den offentliga meningens lugn med afseende på den romerska kyrkans i England agres siva verksamhet och hennes förmenta tillväxt. Den faktiska tillvaron af den senare kan han icke medgifva, Sedan det kyrliga partiet i staten, hvilket utgifver sig för curians representant, har för katolikerne uppstält grundsatser, hvilka stå i strid med den ärliga uppfattningen af medborgerlig undersåtepligt (adverse to the parity and integrity of civil allegiance), begär Gladstone af Rom en offentlig och rättfram förklaring, om dessa grundsatser officielt godkänna. Hens tillvitslser mot de nämnda grundsat serna finner han vara faktiskt grundade. och han anser så väl sig som allmänheter Tbefogade att diskutera dessa grundsatser. Fridsamma (quiet minded) katoliker äro ledsna öfver, att deras anförare sh ofta göra den romerska teologien till föremki Iför politisk dizkussion. Alla andra kristna Ibskäanelser äro nöjda med sitt oberoende Ipå dat religiösa området; det är dock icke l: Ttörhållandet med romerska kyrkan. Som bevis härpå anför förfatiaren ärkebiskop IMannings skriftligt framstälda satser. Me deltidens kyrka tillvällada sig allmän öf verhöghet, men urutidens kyrka har icke blott stannat på denna ståndpunkt, utan i betydande mån öfverskridit den samma. Under medeltiden och till och med ännu senare visade sig till och med inom katolska kyrkan en liflig, kraftig och seg oppo sition mot dylika öfverdrifna (outrageous) anspråk (sådana de redan då framstäldes). Denna opposition förfäktade fast och be stämdt sin egen ortodoxi, gjorde sin rätt gällande och fick stundom öfverhand. Nu är det annorlunda. Denna opposition är helt och hället undanträngd, bragt till tyst nad och utsläckt — detta just genom Vati kanebs senaste dekret. Ingen, som erkänner dessa dekret, får beklaga sig, om de med afseende på sin förenlighet med medborgerliga rättigheter och medborgerliga undersåtepligter underkastas en sträng pröfning. I sin skrift om ritaalismen uppställer Glad stone fyra påståenden. Det första, nämligen att Rom i stället för det semper idem af hvilket det förr berömde sig, har satt en våldsam politik och ett trosombyte, och det fjerde, nämligen att Rom på en gång förkastar nutidens andliga utveckling och forntidens historia, diskuterar han i korthet och förföktar å nyo predikatet våldsam. Hans andra påstående går ut på, att Romö nyo upputsat och exponerat det gamla rostiga vapen, hvilket man trodde, att det för länge sedan lagt undan. Som bevis härpk anför Gladstone händelser, som ligga inom hans egen erfarenhet och hvilka tilldragit sig under de senaste tolf till femton åren. De: är den fördömelse, som blifvit utsagd öfver dem, hvilka göra anspråk på frihet för pressen, samvetet och gudsdyrkan; mot dem, Thvilka äro at den åsigten, att påfliga beTfallningar, då de icke gälla trosdogmer eller I moralen, utan synd kunna öfverträdas; vidare mot dem, hvilka anse en blott verlds lig uppfostran vara värd erkännande, äfvensom mot flere andra. Hans tredje sats gick ut på, att ingen nu för tiden kan gå ör ver till katolska kyrkan, utan att på samma gång tillspillogifva sin sedliga och andligal; frihet och göra sina borgerliga pligter och sitt undersäteförhållande beroende af en annans nåd. Om riktigheten af denna sats är han ävnu öfvertygad. Under alla förhåilanåen är ett religionsombyte ett stort och vigtigt steg. Vida betydelsefallare är det dock, då den troende påtvingas en ny reli Igion. Det är långt ifrån författaren, att I göra katolikerna personligen ansvariga för deras kyrkas omvändelsetörsök och anspråk ji borgerligt bänseende. Ansvaret drabbar I blott den stora hierarkiska makten ispetssn för denna kyrka. Katolikernes borgerliga. I sedliga samt andliga frihet och oberoende läro försvunna. Måögen gammal katolik skall göra motstånd, men till och med om Tkonvertiterne tror Gladstone, att många af Idem, då de betrakta sin nya religion i lju set, skola tillbakavisa de på dem stälda anspråken. T Gladstone sysselsätter sig vidare med kyrtkans bud, att för saligheten är nödvändigt, latt man tror på påfvens ofelbarhet. YitÅ rande sig om de vatikanska dskreterne, an I märker han, ati benämningen vatikansk är vilseledande. Dekreterna utgå från påt ven ensam, hvilken i sin docemus och declaramus blott använder pluralen som pluralis majestatis. Författaren egnar en längre kritik ät ofelbarbetsdogmen och kyrkoförfattningen. Slutligen öfvergående till en betraktelse öfver Englands politik, förklarar Gladstone, att ban alls icke ångrar sin an del i den katolska kyrkans emancipation och vlicke i detta härssende tager tillbaka något. I Han beklagar blo:t, att denna kyrka efter ; skedd emancipation antavit en så helt och hållet förändrad ställning till de medborgerliga rättigheterna och pligterna, och vidare Jatt antalet af hennes anhängare, i de högre lagren af det engelska samhället, så betyd; ligt ökats på de senare trettio Eren. De FI fleste konvertiterEe — fångsterna skulle Iman kunna säga — äro, som man kunde vänta, qvinnor. Men äfven män bafva låtit fånga sig. För dem gäller talesätter: först katolik, sedan engelsman. I en be I märkelse är detta ordstäf berättigadt, ty en I hvar bör ställa religionen öfver fädernesllandet, 85 uppfatta emellertid icke katoli kerne det. De anse, att om påfven och drottniogen komma i strid, tillhör deras tro och haldhet påfven, och att drottningen I får hjelpa sig sjelf. Lyckligtvis kan hop det. Den romerska kyrkans eröfringar i England hafva inskränkt sig till samhällets högre lager. Hos folket märker man icke ett spår deraf. För att bevisa detta, framhåller Gladstone, i brist på annan statistik, den i detta hänseende mycket tillförlitliga giftermålsstatistiken, År 1854 voro 4,89 procent af samtliga, som gifte sig, katoliker, 1859 4,62, 1869 4,09 och 1871 4,02 procent. Dessa siffror uttrycka tämligen korrekt katolikernas förhållande till den öfriga befolkningen. Men ehuru påtven nu i England förfogar öfver färre själar än förr, så med: gifver dock Gladstone, att han förfogar öfver mer jord, d. V. 8. har flere anhängare bland jordaristokratien. Men det kan man bära. Hos folket kan icke romanismen fatts fot. Kristi evangelium stäldes förnämligast RR Rn LR RR Ra Rd a NS On Co Pc CR mm tr 00 2 GS t FJ KA Mm es oc FR sh fn Ut sma DR RI DD RS FR mmm a nt ng EJae, sn, Manne gtr balja fat frn Menade fer Nr, ne ont SR rd FR KR Kr st rn FR -— -—