Aftonbladet – 13 november 1874, sida 3

af statsskuld. Af denua underbalans skul en järnvägskonvention, som staten står begrepp att afslata, betäcka 20 mill, så gande konsumtionsskatt och tull 22 mil samt redan beslutna skattslagar, som änr icke verka i hela sitt omfång, de Bterst ende 12 millionerna. Sålunda skulle di alldeles icke bli nödvändigt att pålägga ny skatter, och i allmänhet skulle man häda efter icke bevilja nya utgifter, om man ick på samma gång kurpde uppvisa motsvarand inkomster, Den redan vidtagna skatter formen skulle, när den väl blefve praktisk genomförd och statskassan finge hvad 80! tillkommer henne, vara mer än tillräckli att åstadkomma jämnvigt i finanserna, oc med jämnvigten fölle pappersmynt och tvång: kurs bort af sig sjelfva. Men obestridl gen vore första vilkoret för denna reorgs nisation af den finansiella ställninge allmänt lugn och säkerhet i landet. Hva anfallen mot detta anginge, så fruktade re geringen hvarken de svartes eller d rödes, ty de gällande lagarne gåfv henne tillräcklig makt att motstå dessa deremot saknade man ännu medlen att p allvar få bugt på mafian, camorran oc lönmördarebanden på de ställen, der d ha fått fast fot. Derför vore en sträng la; mot dessa abnormiteter nödvändig, en lag som utan dröjsmål kunde tillämpas, så snar de visade sig, Hvad alla andra reforme beträffade, skulle de företagas, men hvarke: med ens eller utan förberedelser, tvärton väl öfverlagda och efter hand. — Krigs ministern Ricotti yttrade, att reformerna arm6organisationen hade visat sig vara ut märkta både ur moralisk och materiell syn punkt, och att svårigheterna här, likason vid hela statsstyrelsen, låge på det finansi ella hållet. Utgifterna hade ökats genon de ständigt stigande prisen på lifsmedel furage, järn och stenkol och tilltogo fort farande. Det oaktadt skulle man, unde! vanliga förhållanden, betrakta 185 millione! såsom höjdpunkt i budgeten och, om möj ligt, icke öfverskrida den; jämfördt mec Earopas öfriga stora makter, borde Italier egentligen, i förhållande till sin folknum mer, använda 210 å 230 millioner om åre på försvarsväsendet. Utrikesministern Visconti Venosta för svarade i Tirano regeringens utrikespolitik och vidrörde i förbigående förhållandet til påfven. Det moderat liberala partiet, sade han, har, såsom Cavour också ville, alltid re spekterat påfvens fullkomliga oberoende : utöfningen af hans religiösa rättigheter Det klerikala partiet framställer väl förhållandet, som om detta oberoende vore illusoriskt, men vi ha för de öfriga mak terna kunnat bevisa, att detta påstående ä1 ogant. Vi ha följt en politik, som i inte ögonblick har glömt de faror, som beredas 085 af ett fientligt parti, hvilket är mäk tigt och spridt öfver hela Europa, som döl jer sig under ett religiöst namn, men son i gjelfva verket blott är ett reaktionär: politiskt, och vi ha alltid förstått afvärjs dessa faror. Oppositionen påstår väl, at vi ha förödmjukat oss inför utlandet; mer ha vi icke deremot erhållit alt hvad vi ville utan någon uppoffring. Äro vi icke i Rom ba vi icke der infört de liberala institutio nerna och till och med genomdårifvit kloster lagarne, och är icke det vänskapliga för häjlandet till stormakterna ömsesidigt och grundadt på aktning? Sellas bankett-tal var dock det, som — kanske efter Minghettis — väckte det största uppseendet. Han sökte bevisa, att staten ständigt närmar sig den så varmt efterlängtade jämnvigtspunkten, och förkla rade, att han skulle stanna qvar i höger partiet och understödja den nu varande mi nisteren, ehuru han för öfrigt icke hade någon sympati för den eller i allmänhet för mellanpartier och jämkningsförsök. Den konstitutionella staten tyckes honom vara bäst betjenad med två stora partier; all gruppering var parlamentarismens fördert: regeringen borde alltid understödjas af en stark majoritet i kammaren. Han antog, att det moderat liberala partiet var sin upp: gift vuxen, och att fortfarande motstånd mot dess styrelse endast skulle fördröja fullbordandet; det, som redan hade gjorts, hade kostat landet tillräckligt. — Sådan var den genomgående karakteren i högerns alla tal. (Forts.)