Aftonbladet – 13 november 1874, sida 2

li hans ansigte, som den förflutna timmens pingamma tankar gjorde ännu mörkare än eljest, var långt ifrån lugnande, ) James Cameron gick rakt på saken, så som hang vana var. Han stannade på andra I sidan om bordet. midt emot henne, och frå gade: Hvad heter den person, som var med dig i trädgården i eftermiddag, Wini fred? Blekheten på hennes kind bevisade, attehon förstod honom, Ja, tillade han, jag hörde alt sammans; jag vet alt. Säg mig hans namp. Hon stirrade förvirrad på honom, men svarade ej något. Cameron upprepade frågan och upptog på samma gång en anteckningsbok ur fickan. Winifred blef rädd, och rädslan gjorde henne alltid undergifven; hon framstammade det efterforskade namnet, men så sakta, att det skulle varit ohörbart, så vida det ej hade varit välbekant för hyarje londonbo. Cameron förrådde icke någon öfverraskning vare sig i ord eller blick, men upprepade det långsamt efter henne, uppskref det i sin bok och tillade: Hans adress? Hennes rädsla tycktes tilltaga för hvarje ord, och hon kastade en beklagansvärd blick på det sorgsna, stränga ansigtet. Jag vet icke riktigt, stammade hop slutligen, då hon fann den förlängda tystnaden onthärdlig; jag förstår dig ej, du skrämmer mig så! Hvad ämnar du göra? Jag ämnar förskafta mig mr Cyril Thorntons adress, ljöd det lakoniska svaret. Det är ett kändt förhållande, att de svagaste och fegaste bland djuren, ifall vägen till flykt för dem är stängd, vända sig emot sina förföljare med den ursinnigaste hätskhet. Som förbållandet är inom djurverlden, så är det ock med mennizkorna; då de känna, att en vändpunkt i deras lif har kommit, att intet kan vinnas genom undergifyenhet, då vaknar för första gången hos dem trotsets och motståndets ande. En sådan stund hade nu kommit för Winifred. Förförsta gången insåg bon sin ptällning och j vige mån äfven sin synd, !