Aftonbladet – 12 november 1874, sida 2

nade hastigt och upprepade ännu en gång: ;hon kommer aldrig Bter. Winifreda förbehållsamma yttranden om sin man och det hemlighetsfulla, som Oomgaf honom, gjorde att Cyril betraktade doktor Cameron som ett husligt vidunder af tyranni; ett par gånger, då han hörde ljujet af vagnshjul och Winifred med likgiltighet yttrade: det är min man, tog han hastigt afsked och gick, ingalunda hågad att sammanträffa med en ef fruktansvärd riddar Blåskägg. Den dag kom, då Cyril Thornton såg att endast en väg låg öppen för honom såsom en man af heder: att aldrig åter betrakta Winifred Camerons vackra ansigte; men detta fann han omöjligt, så länge faran endast var hans. Han sökte i. stället intala sig, att det skulle vara en feg svaghet att beröfva henne den glädje och tröst, hon fann af hans MMMM SS get DR 0 DR sällskap, eller att fly henne, då hon mestj var i behof af en vän, Hvad rättighet hade I: han att låta henne lida för hans egen dårskap? Det låg tvärtom, såsom han inbilladel sig, något stort i den tysta striden inom ett hjerta, villigt att för en annang skull bära sin hemliga börda al sorg och kärlek, i ran skildrade sina känslor i vers och faun, att de togo sig väl at på papperet. Hvad han kände för Winifred var helt olika den känsla, han hade hyst för Miriam Edgestone; der hade varit en ung mans nä turliga, tillåtliga kärlek till den gvinna, han önskar få till rake, Denna åter var en förbländning. Winifred var för honom icke en dödlig qvinua, hon var poetena ideal — en drömbild. Ålt hos denna varelse berusade och förvillade honom: det frläskimrande håret, kindens marmorlika lokhet, den låga, melodiska rösten, de lång: MaB REN