Aftonbladet – 12 november 1874, sida 2

se dig? Hvarför fick jag icke dö, inaan jag fäst mina blickar på ditt ansigts? James Cameron reste sig; etc fruktansvärdt uttryck hvilade öfver hans ansigte, åter närmade ban sig löfsalen och stannade vid dess ingång, atan att de åda, som voro der inne, varseblefvo honom, Winifred satt åor, och knäböjande fram för henne, höljande henes hand med kyssar och tärar, lig en obekant person. Cameror hvarken gick närmare eller drog sig tilkbaka, utan stod på samma ställe, tyst och uppmärksam. Ej en blick eller ett ord undföll honom. Och sedan jag au har bekänt alt — roit t vansinne, mic skam, min synda, fortfor samma förtviflade röst, hbefall mig att gå, förbjud mig att någonsin mera återkomma, ty det finnes ju iniet hopp, ingen framtid för den kärlek, som kommer för fjeyit. För sent!s upprepade WiniXzred mekaniskt.. Ja, det är för sent! Ivad som för honom betydde en ångest, djrspare ännkgot annat lidande, bade för henae blott em dunkel, obestämd mening, meu rösten var låg och darrande, då hon uttalade de olyckebringande orden. Han böjde sig neå och såg på honom ned ett uttryck i sina ögon delvis af fruktan, delvis af någonting annat, som James Cameron aldrig sett i dem förut, Var det — o, himmel, kunde det vara kärlek ? James Cameron stod ännu qvar. Den nedgående solen kastade hans skugga ända fram till deras fötter; men då, ett ögonblick senare, Winifred såg upp, var den mörka. skuggan försvunnen och det strålande solljaset föll obrutet längs hennes väg. (Forts.)