Aftonbladet – 10 november 1874, sida 2

han ej var nigon hnstyrsun, påyrkade han isaken icke vidare och hoppades att; sadan han väl fått den i gossexs hufvud, skulle den nog gå för sig till slut. Men saxima qväll dö den goda mra ThornIton var sömnigare än vanligt, bugnadefarmerp henne med ett visst förtroende rörande de båda unga, kanske i hopp om att honnes Tqvinliga fyndigbet sknuile bringa frågan till en god lösning; hennes svar bet likväl långt ifrån uppmuntrande: Jag för min del tror inte, att det blir något af med den saken. annen flammade upp i vredesmod och svarade: Jag vet nog hvad du kar i tankarna, hustru min, men det duger inte, det säger jag dig rent ut. Tror du att jag skulle ge flickan åt vår odäga till son, för att han på ett är skulle förskingra alla hennes pengar? Naj, mtd enubbe, det tror Jag viskt inte, svarade den lydiga hustrun mycket ödmjukt, hvsrat far lät försona sig, sade henne vänligt god patt och sof godt fom minuter derefter. Men hans sträfva ord hade förjagat sömnon från moderns ögon. Hon kände en så djup längtan att få se denne son, som hon höll så kär; hon önskade att haus.far ej skulle tala så strängt om honom, önskade att Cyril aldrig gåfve honom anledning dertill. Detta var den rorgligastö tankon af alla, och innan hon. somnat, hade hon fuktat örngåtiekadden med sina törar, och hönner sista vakna tanke var en bön för den älskade, vilseförde sonen. Stackars frossma, oorfarna.mor! Kaiiske, om Cyril hade -begrundat sin mors böner för honom, skulle tanken på hennes trofasta kärlek fört honom till be