Aftonbladet – 10 november 1874, sida 2

länge hans gamle får lefyer, som kan arbata för honom, och så länge ett tunaland ker är osäldt af det gamla hemmet. Vid de sista orden blef den stränga rösten darrande, och, nästan begegrad, var Cyril färdig att öppet och ödmiakt bekänna sina svårigheter och säga: Gif mig femtio pund, min far, och räck mig er hand, så skall ni aldrig mer få anledning att beklaga er öfver mig — åf en outsägligt bitter tanke höll honom: tillbaka: tanken på hans ovärdighet att.mottaga ett handslag af: en man af -heder. . Han tvekade ännu hvad han skulle säga, då han hörde dörren öppnas och äter tillslutas; havs far hade gått och Oyrlil vågade icke ropa honom tillbaka. Med en djup längtan att få kasta sig I sin fars armar gick han till fönstret och följde med blickarne den resliga, raka gestalten, så länge den syntes; derefter sjönk Cyril ned på en stol och gömde sitt ansigte i händerna. FEMTE KAPITLET. Farmer Thornton sade, att han visste alt om synen, men han bedrog sig, och väl var detta för honom. Hvad han vissie, var atv. gossen varit slösaktig, råkat i skuld och, då bekymren blifvit alt för stora, varit nog lågsinnad att vända elg till sin lilla enfalöiga kusin med böna om hjelp. Donna upptäckt hade varlt ett härdt slag för den rättägkande mannen och hade förmått honom att 2 till London för att genom ett parsonligt samtal om möjligt, bringa Cyril til förnnft, Detta samtal hade varlt alt annat än tillfredsställande, och han beslöt att ej säga något härom tillsin hustra eller Mary; ren donnas tarklöshet att så villigt lång nt sina pengar gat farmer anledding till stort bekymmer. Om något hände honom, hvem skulle då taga vård om Mary och