Aftonbladet – 9 november 1874, sida 3

operans brister höra å andra sidan en hä och hvar alt för starkt framträdande ser sualism järete ett slags mangdge-artad buller sam rörlighet, som emellertid i visst afse ende betingas af ämnet. Fröken Strandberg, som i Rose Friquet parti öfvergick från debutanternes till ar tisternes område, tog detta steg i en lyck lig stund och vaan en framgäng, nvilke hon ur musikalisk synpunkt onekligen ät ven väl förtjenade. Hennes stämma tyek tes oss hafva vunnit så väl i kraft son symwpatetiskt välljud. Föredraget vitnade särdeles i lifligare moment, om klar upp fattning af ämnet, verv och abandon — oci i sin koloratur öfverraskade hon genom pro på verkligt gedigen färdighet. De bägg arierna och den stora ensemblen i sista ak ten läto henne uppenbara de tydligaste fram steg. Hvad aktionen beträffar, hade hor från alt för mycken stillhet öfvergått til den motsatta ytterligheten och särskildt : de första scenerna var hennes slöseri med föga uttryckande och alt för ofta upprepade gester så mycket mindre på sin plats, som det var ämnadt att föreställa en tafatthel och vensterhändthet, hvilka ämnet alls icke föreskrifver. Ju längre rolen framskred. dess mer försvann emellertid denna öfver drift och i sista akten var fröken Strand berg äfven såsom skådespelerska fullt vär dig sin uppgift. Åt Georgettes behagfulls och spirituella parti förlänade fröken Söhr linge talang rikhaltigt intresse, och hr Janzon var nu som förr en utmärkt repre sentant af Belamy. Sylvaiss rol är en aj de uppgifter, i hvilkas lösning hr Dahlgren bägt lyckas, och timbren hos hans stämms lämpar sig förträffligt derför. Hr Ohlsson öfverdrifver måhända onödigtvis Thibauts bondaktiga elakhet, men utför sängrolen säkert och väl. Ehuru anförtrodd ät jäm törelsevis yngre artister, kan den intagande operan i sin helhet anses förtjenstfullt återgifven. Hr Fritz Södermans soir sistl. lördag i Stora börssalen var besökt af en synnerlisen talrik och tacksam publik. Konserten nieddes med en af stråktastrument och viano rikligt ackompanjerad eoncerto för violoncell af Bernhard Molique, hvilken unslående, förträffligt komponerade sats väckte liflig håg att en gång få göra bekartskap raed den intressanta tonskipelsen degs helhet. En i sig sjelf mindra betylande caprice af Kummer (Fr. Aug.) utördes mästerligt af hr Södermsn och skörlade, genom det om ingifvelsa vitvanda föreIraget, det varmaste erkännande. Åtskiliga qvartetter för mansröster, bland hvilka Skades klagan arr. af Heffner var af ynnerlig effekt, exeqverades på ett höglisen ansläende sätt och inbragte de utföande så liflig hyllning, att sångarne hade lea artigheten attutöfver programmet gifva De muntra musikanterna. BSoirea afslöts rärdigt med N. W. Gadee ypperliga oktett ör sträsginstrument (opus 17), en frisk, iiltalande komposition I denne tonsättaree rälkända stil och egendomligt nordiska anla. Bland dess fyra satser tyckes oss anlantinot mest framstående genom skär, poeisk stämning och fiat arbete. Eit värfriskt lUegro föregår det samma, scherzon utmärer sig för lekfull esprit och finalen är riljant. Oktetten utfördes med godt sampel, omsorg och förtjenst och blef i sin elhet konsertens glansnummer. mm D