Aftonbladet – 7 november 1874, sida 2

SAR ee BEN IMAN bla STOCKHOLM den 7 Under rubriken Bismarcksbeundran moddelar Daily Newa i sitt i går hitkomna pummer eu intressant Berlin-korrespondensg, bvilken, så synes oss det, på ett lugnt och opartiskt sätt redogör för Bismarcks ställ ning till de politiska partierna i: Tyskland. Artikelförfattaren kommer dervid äfven ina på det kapitel, hvars ivnebåll den nämnda öfverskriften antyder, och om hans dervid uttryckta åsigter om Tysklands ledande statsman skulle stöta en och annau dyrkare af Bismarcks politik för hufvudet, är hans framställning icke derför mindre tänkvärd så väl för dem, som för andra kortsynta beundrare af väldets framgångar och slum: pens lycka. Don ifrågavarande artikeln lyder sålunda: Då en nation är benägen för den Äsigten, att någon viss man icke kan handla orätt, befinner hon sig på god väg till den åsigten, att det är behagligt att blifva styrd despotiskt, och det är derför en fråga, värd att studeras, huruvida ett folks intressen bäst betjenas af män af utomordentlig för: måga eller af män, som äro. mer felbara och mindre olympiska. Tyskarne hafva aldrig varit benägna för den herodyrkan, som då och då bemäktigar sig Frankrike. Etttrög: tänkt och försigtigt folk, som är mycket benäget att giiva akt på hålen i sina grannars strumpor, sysselsätta de sig så mycket hällre med degsa hål, som de äro ötvertygade, att deras egna strumpor icke behölva nÄgon stoppning. Plus on juge el moins om aimes, säger Balzac och tyskarne bedöma alltid. Deras statsmän hafva att underka sta sig profvet att analyseras at en högst bildad . publik, som mindre bryr sig om de. ras handlingar än deras själar. En statsman kan förgå sig många gånger, blott han an seg uppriktig i sitt inre. Ovisa handlingar kanna möjligen endast vara uttryck af denna köttsliga svaghet, som utgör den menskliga näturens arfvedel, men så länge hjertat är godt, har man hopp om bättre handlingar j framtiden. Å andra sidan må en mans hand lingar vara än så visa och storartade — de skola icke uppväcka nägon entusi asm, om de hbörröra från ett hjerta, som kan tadlas; handlingarna skola i detta fal blott! betraktas som lyckliga drag af en person, till hvilken man icke kan sätta något verkligt och varaktigt förtroende. Resul tatet af alt detta är, att tyskarne, hvilka. likt andra folk, äro benägna att basera sina ideal på sina särskilda idiosynkrasier, sällan hiugnas med herskare, som uppfylla deras begrepp om hvad en stor själ borde vara. Om den ene säger man, att han saknarför mågan al en djupgående åskådning, om den andre att hans sympatier äro orimliga, och öfver hufvud beklaga de idealismens förfall i dessa våra alt för materiella tider. Den Bismwarcksbeundran, som för närva rande är rådande bland den största och allvarligaste delen af tyska folket, är på grund af alt detta så mycket märkli gare. Bismarck är icke omtyckt af ari stokratien -vare sig den feodala eller den blott konservativa; bonden Michel kän ner icke stort till honom och Hans, den so cialistiske handtverkaren, ser honom med fruktan; men hos bankplutokratien, detalj handlarne; advokaterne och hos de arbe tande klasger, som icke äro anfäktade af socialism, har kanslern vunnit en popu laritet så stor, att en ytlig utländing skulle kunna komma på den tanken, att han inne har ställningen af engelsk premierminister, som har bakom sig en stark armö af för. svarare, som valt honom till exponent af sin politik. Det är dock stt faktum, att Bis marck står ensam i sin politik; ingen vet hvad han kommer att göra i morgon, och många af dem som skola blindt följa honom i hvad han härnäst kommer att iöretaga. skulle, om de tillfrågades om det i dag, på det lifligaste yttra sig deremot, Detta är ott märkvärdigt tecken på underdånighe hos ett folk, som vanligen är så egensinnig som tyskarne, men för att förstå den all varliga betydelsen häraf, måste man gifva akt på partiställningen i kejsarriket. På yttersta högern i riksdagen sitta feodali sterne, hvilka, sågom deras namn innebär äro adliga militärer och jordegare, som för fäkta kastprivilegier och äro till den graå fientliga mot moderna id6er, att de afsky äfven den mildaste form af parlamentarism och skulle vilja se sitt land lika avtokra tiskt styrdt som Ryssland. Efter dem kom ma de konservative, hvilka gilla parlamen tarismen, men äro befryndade med de en gelska tories i sin åtrå att se aristokratier taga lofven af det öfriga folket, Många za de konservative äro partikularister, gon beklaga att Preussen måst uppoffra några af sina institutioner för den tyska enheten De skulle vilja, att alla småstaterna finge behålla sin sjelfständighet under Preussens ledning, och i detta hänseende skilja de sig från feodalisterne, som skulle vilja ställ: hela kejsarriket undor preussiska lagar oc undertrycka alla underordnade konungar hertigar och furstar, Etter dekonservative komma de nationalliberale, till största de len rika köpmän och bankirer, hvilka är ursinniga öfver adelns ringaktning af han deln och som äro målsmän för en moderat liberalism af whigtypen. De äro alla en hetsvänner, som afsky småstaternas hinder liga junkervälde. .Sedan komma framstegs männen, som likna de britiska liberale; der efter de oförsonliga partierna: katoliker, go. cialister polacker, danskar och elsass-loth