Aftonbladet – 6 november 1874, sida 3

BLANDADE AMNEN, Vendömekolonnen, som under kommunupproret i Paris kullstörtades, är uu snart åter APpröre. Arbetet. har försenats derigenom;, att re bronsplåtar vid kolonnens fall sönderslogos eller ändrade form, men hela företaget har lyckats öfver förväntan, och kolonnen har alldeles samma utseende som förr. Som man torde erinra sig, stadgades i den lag, som nationalförsamlingen på sin tid antog i fråga om pelarens eri se att kejsär Napoleon. den stores staty åter skulle placeras på dess spets, men sedermera har ryktet förmält, att man uppgitvit denna plån och i stället ämnar låta trikoloren flåddra på kolonnen. Enligt ett tillkännagifvände i Journal officiel är emellertid Napoleons kolossala staty under arbete och skall uppställas, så snart den blit färdig. Direktionen för de sköna korsterna hade trott att den gamla statyen skulle ktihna reparerag, mer en närmäre unpdersökning visade, att den var så skadad; att detta icke lät sig göra, utan att den måste omgjutag. — Om brännande af lik (efter tyskan). -Likförbränningen är em värdig, harmonisk: afslutning af vårt lif. Ty lifvet är ingenting annatän en förbrämningsprocess. — Man är omgifven af brännande frågor. Man blir upptänd. Manfattar eld. Man är eld och låga. Man har sin flamma. Man förtäres i kärlekglöd. Man står i elden med Gud. för konung och fosterlands. Man går genom elden för en vän. Man vänder sig omkring lifvets brännpunkter. Man blir varm i passionens låga... Man brinner aflust och längtan. Man krafsar kastanjerna ur elden. Man skyr som brändt barn elden. Man blir bärdadi erfarenhetens eld. Man samlar glödande kol på sin fiendes hufvud. Man super bränvin. Man söker framställa; sig i det bästa ljus: Man har hett om öroneh. Man Ur sig i de bästa brandförsäkringsanstalter. .Man. bränner sigpå fingrarna. Man bränner sig på tungan. Man stekes vid sakta eld. Man uppflammar slutligen og en gåpg, hvarpå man slocknar som ett jus.