Aftonbladet – 6 november 1874, sida 3

trala grund. En annan förändring, hvilken Ruth ej kunde förklara, var, att Caroline numera sällan sjöng, och aldrig då hon var ensam. Ruth erinrade sig ofta med saknad forna tider, hvarje gäng hon nu om aftnarna satt midt emot henne och såg hemnes mörka atisigte böjdt öfver nägon bok af riöga intresse; en gång vågade hon till och med; mildt förebrående, fråga, burn hon kunde bortlägga en talang, som var en källa till så stort nöje — det var ji som att öfver gifva en gammal vän. Caroline yttrade slutligen, liksom hade hon besvarat frågan till sig: sjolf: Det är lika omöjligt att sjunga då man känner för litet, som då man) känner för mycket. Ruth nödrade på det gätlika svaret; men elinru hon ej förstod det, erfor hon en så mycket lifligare önskan att kunia bereda detta sjuka sinne någon glädje. Di hösten nalkades, tog Ruth sija små skyddslingar och for till en liten badort:vid hafskusten. Detta var första gången kön lemnade staden ätan Miriäms sällskap, och Ruths tankar btervände derför till den sista, glada afresan, då de till sämmans bögitvit sig på färden med lätta Yjertan och fyld börs, rika med de penningar, som de så oväntadt erhöllit. Ni var Ruth ännu rikare, men hon var-önsait, och de förbere: delser, som då gjordes under skämt, skratt och yra upptåg på ena sidan, samt lugn, sansad glädje på den andra, försiggingo nu omsorgsfnllt och ordentligt, utan afbrott eller munterbet... Ruth önskade ej de dagarna tillbaka; det var mycket bättre som det nu var, men hon tänkte dock med en suck på systern, som var bortå och som varit hennes största glädje i litvet.ö