Aftonbladet – 6 november 1874, sida 3

De välkomnade hebne med höga glädjerop, som vitnade ri saknad hon varit. Det hade varit barnens största nöje under dagen att en gång gå förbi huset och då erhålla en helsning och ett vänligt leende af Ruth. Nu slogo de sina armar omkring henne och framstälde hundrätals frågor. Derefter skickades de små ut i trädgården för att locka en bukett blommor åt den sjuka damen, hvilket d6 ätven gjorde un. der djupaste tystnad och med den fruktan, som sjukdom alltid inger barn. Då Ruth kom in i sitt förmak med blommorna i handen och ett uttryck at glädje i sitt ansigte, som gjorde henne verkligt vacker, fann hon: rummet tömt; så äfven sofrummet. Kanske hade miss Drugh gått ned-i köket? Nej, Jane var der alldeles ensam och kunde sicke lemna någon upplysning angående hennes begynnerliga försvinnande, Hon hade hört förstuguporten öppnas och åter tillslutas, men, öfvertygad att det var hennes matmor som hemkommit, hade hon ej vidare tänkt på saken. Hade patienten verkligen varit nog oförståndig att gå ut, då läkaren ordinerat stillhet och lugn? Ruth begaf sig ut mot flere olika håll, i hopp att möta henne, skyndade derpå hem, -rädd att miss: Drugh kunde hafva Bterkommit och behöfva hennes hjölp; men ännu var hon frånvarande, och en hel timme hade förflutit, då hon återkom. Hon mottog Ruths. tillrättavisning med god min, log åt hennes farhågor, förklarade: att intet bättre medel fans att bli stark och frisk, än taga sig en dugtig promenad, och tillade att bon beslutit befria sig från en konvalescentg ledsamma rol, då det numera alls icke var någon fara med henne. Hon stod äfven fast vid sin förosats, och ehuru Ruth med farhåga väntade ett recidiv,