Te kan vistas utan att nedsätta sin värdig-4 et. . Hela det öfriga franska folket: Emedan leld lord Maire de Londres önskade det. 2 — Don Årnimska slägten, skrifver eh engelsk tidning, är en styfsint slägt, och den nu så mycket omtalade grefve Atnim är icke den förste, som råkat i kontlikt med regeringen. Är 1848 stod en grefve Arnim, då major vid gardet, på de liberalas sida, och då han skulle ställas för en krigsrätt, flydde han och tog anställning i den ungerska fnsurrektionsarmen. Med anledning häraf blef han såsom desertör dömd in contumacium till döden. Då han härigenom var ur stånd att återvända hem, tillbringade han de sista tjugufem åren i London under ett antaget namn. Då år 1858 då varande prins Fredrik Wilhelm reste öfver till England för att fira sitt bröllop med nu varande kronprinsessan af Preussen, önskade prinsen att utverka amnesti för den landsflyktige Årnim, i fall han ville skriftligen tillstå, att han ångrade sitt handlingssätt, Men då grefven blef uppkallad till det preussiska sändebudet, skickade han det svaret, att om prinsen önskade tala med honom, kunde han hvarje dag träffa honom i hans fäktsal efter undervisningens slut. Vid det sondste krigets utbrott skref han emellertid till konungen och erbjöd sin tjenst. Svaret lydde, att för att man skulle kunna begagna sig af grefvens tjenst, måste han underkasta sig den bestraffning, som skulle honom ådömas. Då detta skulle ha beredt honom tre månaders arrest medan ransakningen pågiok och han sedan blefve dömd antagligen till fem års fästningsstraff, så afslog grefve Arnim tillbudet och blef fortfarande lärare i fäktkonst i London. Det är väl blott helt få af hans engelska elever som anat, att de lärt sig att hugga och stöta af en gentleman, som en gång ansågs vara en bland de mest lofvande officerare i den preussiska hären. — Tilldragelse vid -lockskytte. En jagtvän, hvilken en sommar för flere år sedan he: sökte ett bruk i mellersta Sverige, yttrade till egaren sin önskan att få göra en ungfågeljagt. Antingen nu marken föga lämpåde sig för jagt med hönshund eller någon sådan ej fans att tillgå eller, hvad som kanske är mest antagligt, gästen var föga förtrogen med detta jagtsätt, alt nog: en af brukets skogvaktare, som jämte andra krypskytteegenskaper var en mästare i konsten att locka, fick anordna jagten efter sitt manår, nämligen att med stöfvare uppstöta en fågelkull och sedan i koja locka till sig fåglarne. Snart var en tjäderkull uppstött oc lockningen börjades; jagtvännen tog sin plats ett litet stycke från den lockande krypskytten, hvilken, i förbigående sand af naturen blifvit hegålvad med en yfvig, till färgen rödaktig peruk. Tjäderhönan svarade ifrigt på locket och närmade sig på marken, men troligen hade hon varsnat någon af skyttarne, ty hon ville ej riktigt fram, utan höll sig stilla ett stycke ifrån, dock ständigt såhglande sitt moderliga svar på krypskyttens lockningar, de der antogo en alt ömmare ton. Denna jä erhönans tröghet vardt RR längden outhärdlig för den gamle krypskytten, varför han, efter att hafva aflagt sin mössa, började krypa på magen åt det ställe, der hönan öll till, och under tiden utstötte han alt emellanåt en dof eller undertryckt lockning. Jagtvännen , hvilken en god stund suttit med spänd väntan och sannolikt med spändt gevär, fick omsider sigte på ett rödaktigt föremål, som sakta. rörde sig i det höga blåbärsriset; det var klart, att detta var en tjäderfågel, så mycket mer som en lockning nyss hörts från samma ställe, hvarför han icke dröjde att på samma föremål affyra ena pipan. Genom krutröken märker han nu en lifligare rörelse i blåbärsriset just på denna liksom af ett vingslag, och befarade att ågeln, om än skadskjuten, skulle undkomma, klipper han till med andra pipan. Omedelbart derefter får han höra ett utrop på äkta vestgötamål: nej håll, nu tuar dä (nu tyr det) och till sin stora förskräckelse finner jagtvännen, att det varit krypskyttens rödaktiga hufvud, som jvarit föremål för de båda skotten. Blodig ian-. sigtet, men lugn, reser sig vår krypskytt och : det kom till förklaring, hvilken, så otrolig den låter, är fullt enlig med verkliga förhållandet. Första hagelsvärmen hade rispat den liggande något litet, men i det närmaste susat honom förbi och såsom det egnar en krypskytt af renaste vatten, ville han ej i otid skrämma tjäderhönan, hvarför han ej vidare brydde sig om denna salut, utan gjorde endast en viftning il: blåbärsriset med ena handen, i tanke att jägaren borde förstå signalen. Detta var dock för mycken finess och hade som sagdt ej annan verkan, än att han fick andra skottet med, och då detta tog bättre, nödgades han skrämma bort jagten och säga ifrån. Vid efterseende befans, att skogvaktarens hufvud blifvit träffadt af sju finare hagel, men lyckligtvis hade de i följd afl svag laddning ej gjort karlen någon större skada, och sårsmärtan stillades med det bekanta riksmyntsplåstret. Med fågeljagten vardt det emellertid slut för den dagen. (Jägarförb. Tidskr.) — En ny lotteriftrma — från Hamburg förstås; — har börjat läggaan på den svenska allmänhetens godtrogenhet. Tidningsredaktionerna uppvaktas af hrr Steindecker komp. med tryckta skrifvelser, innehållande storartade annonsformulär samt dessutom följande näpna anhållan: Vill ni behage, så ofta vår annons införag att Vpptaga vidstående lilla reclame, om möjlig i bladets redaktionelle del eller framför alla andra kungörelser och reklamer. Och så här lyder den lilla reklamen: Vi göra härigenom uppmärksam på de herrars S. Steindecker komp:s i Hamburg, annons i vårt dagens blad. Det handlar sig här om original-lotter till en så tillräcklig med. stora vinster utstyrat utlottning, att det i vårt land också låtar förutsätta sig en mycket liflig deltagning. . Detta undertagning förtjenar så mycket mer fullständig förtroende då de bästa Statsgarantier äro förbjudt och tillika är ofvan nämnde hus öfverallt till bekant genom en sträng reel handel och utbetalning af talrika vinster. Nå nå, Steindecker, trumla lagom! Vi vilja hoppas, att hederliga svenska öron icke skola lyssna till dylik hamburgsk fågla-låt och att tit. teindecker med sitt kompani icke hos oss måtte: göra några prosölyter. i äro nog ändå öfversvämmade af dylik humbug. Låtom oss stoppa l in våra portmonnäer, knäppa till våra fickor och blunda för en dylik utstyrat utlottningoch gifva både -undertagningenoch de bästa statsgarantierna. en god dag. (G. P.) — En lifförsäkringsvurm. George W. Stewart, bosatt i La Sueur, Minn., dog nyligen å ett hotell i Omaha, Neb., på resa till California i en sin sons sällskap. Stewart, som om aftonen stängt sig inne i ett enskildt rum, befans påföljande morgonen, sedan dörren till rummet uppbrutits, död — af slag, enligt Omahaläkarnes utsago. Stewarts lif var försäkradt i Carter Oakbolaget för 20,000 ; i Northwestern för 20,000; i Equitable för 15,000; i Universal för 10,000; i Mutual Benefit för 10,000; i Continental, Hartford, för 5000; i Security för 5000 i St. Louis Life för 10,000; i North America för 1000 och i Minnesota Mutual för 3 1000. Summa: 97.000. Han sökte äfven en lifförsäkring, stor 5 10.000, i Aetna, men fick afslag på grund derat att hans inkomster, som det tycktes, ej räckte till att betäcka den stora Felriskosknads han årligen hade att utgöra. Omedelbart efter sin död fördes han till La Sueur och begrofs. Hans lik kommer dock, för undergående af en post-mortem-undersökning, att uppgräfvas, efter som man, all den stund de många läkarebesigtningar, för hvilka Stewart i lifstiden varit ett mål, alle samman faen vid handen, att han åtnjöt en riktig bergelsa, börjat hysa starka misstankar, att han sjelf afbhändt sig lifvet. Det påstås äfven, att han ibland visade tecken till sinnesrubbning, och i det han försäkrade sitt lif så högt, sti eta mA ON rt ört ht Jå gt UR KA) TR BO FRUAR SD UA