Aftonbladet – 5 november 1874, sida 3

Det var någonting, som jag önskade säga,, yttrade hon slutligen, men jag kan omöjligt påminna mig hvad det var. Hon gömde ansigtet i händerna och satt en stund tyst, derefter såg hon upp, med en vild blick och feberrodnad på kinderna. Ack, jo, nu vet jag det! Ni får på inga vilkor skicka efter doktor Cameron — på inga vilkor, förstår ni mig? Han är mycket god — mycket, men jag bör aldrig mera Eterse honom. Han handlade mycket bjertlöst emot min stackars far, som älskade hönom så högt, han kunde icke annat. Han är mycket god, men vi böra aldrig åter träffas. Jag tror visst, att detta var hvad jag ville säga, men mina tankar äro så orediga. Hon pressade händerna mot tinningarna, ty hufvudvärken hade blifvit högst pinsam. Ruth blef allvarsamt orolig och skulle i detta ögonblick velat gifva hvad som hälst, om hon fått tillkalla den vänlige och skicklige läkaren, hvilken räddade Miriams lif. Det hade värit hennes första tanke och hon hade känt sig lugnad deraf, men nu blef ansvaret stort. Emellertid kunde ingen oro eller villrådighet skönjas hos henne, då hön förhjelpte Jaroline till sängs, använde de enkla medel, hon hade till buds, och skickade Jane efter en läkare. Denne förklarade genast sjukdomen för en feber. Ruth berättade om patientens begök vid Richmond och hennes klagan öfver kyla och det våta gräset. Doktorn förmodade att hon varit sent ute i trädgården med tunna skor, höll för sin oroliga åhörarinna en lång föreläsning om faran af att nyttja tunna skor och började derefter behandla sjudomen på ett skickligt och yrkegmässigt sätt. (Forts.)