Aftonbladet – 4 november 1874, sida 2

rop kastade hon sig ned på marken och gömde anxigtet I det af qvällens dagg väta gräset. Nu förstod hop, hvarför hans köld hade gjort henne så bitter och hånabde, hvarför hon Hade satt alt, Afvek den hämnå; from en g kade varit hennes enda mäl, på spel för att af honom vlana ed värlig blick eller ett godt ord, och hvarför hön icke vågat åntagsa Hove tillbud om en vänt skap, sor hon görna skulle velat betala ad sått lif, I sin blindHöt hade kon bedit ö någon att älska, öchk så hade hennes bön blifvit uppfyld. Detär hårdt nog att mita verldens förakt, men logen känsla är grym: mare för ett högmollgt hjerta, än att nödgas förakta sly sjelf. Caroline Drugh, hvilken Hittills hade burit sitt hufvud så högt, 1 nu med sitt ansigta mot jorden och vände gina ögon med fasa från dagens ljus. Den förbannelse, hon. uttalat, hade således fallit tillbaka öfver henies eget butvud. Hon hörde bullret a? en bortfarande vagn; hon visste att det var han, som reste, och att hon aldrig mer skulle återse honom, Hura länge hon lbg på detta, sätt, stel, orörlig Och nästan som död, det visste bon ej; det kunde varlt timmar, kanske också minuter; 1 stunder sådana somdenna upphör tiden ätt finnas till; i i Slutligen väcktes hen till medvetande vid ljudet af. sitt eget namn; hon tyckte sig,redan förut hatva hört Winifred ropa henne, men så långt borta, nästan som i en dröm, Hon uppvaknade till en. pinsam känegla at köld. och. stelhet. ilederna, hela hennes kropp tycktes vara förlamad, och blott: med gvårighet förmådde hon resa sig. Af naturen stark och ovån vid fysiskt lidande, som bön var, döfvade för ett. ögonblick denna känpgla af kroppslig plåga alla andra intryck; hon kunde ej tänka eller känna, utan gick me