Aftonbladet – 4 november 1874, sida 2

MA jera känslor. Ehdast ett val bterstår såle; dex för oss: vi måste skiljas för alltid. Hon tog ett steg tillbaka; detta hade hon icke beräkaat, Hon hade tänkt, att alt skulle bli som förut; hon hade ieke drömt om att förvisax från Cameronz hus. Aldrig? upprepade hon med osäker röst. Aldrig; så vida ej edra känslor förändrasjoch nj kan betrakta mig som en vän. Oss emöllan måste varg Talbtel igt förtroende eller också intet, Skulle Gnd eller ert eget hjeita en gång lära er den sköna konsken att förläta, då höra mitt hem och mitt beskydd er till. Intet kan någonsin ändra mina pligter mot mis förste väns öch välgörares dotter. Cameron tystnäds, men t de ögon, som ännu voro höjda till bang, låg ett uttryck at halsstarrigt tröts, som sade honom, att hennes beslut var oryggligt, och ban tillade i gin vanliga, lugna ton: Jag Btervänder nu till staden; då jag återkomrter hit i morgon afton, måste ni vara borta, Far väl, . och må Gud beskydda er! Han räckte heböe åter förgälver sin hand, bockade sig och gick. Icke förr än han oflägsnat sly ett stycke, flyttade hon blicken från. dem purkt, der Cameron hade stått. och riktade den framåt vägen, der han linugsamt och med sänkt hufvud vandrade, En. krökning på görgrtigen, en lummig gren af ett träd — och han skulle vara försvunnen, hon. skulle ÅA i ärig få se honom mera, dot hade han sjölf gagt, Hon ryste och strök sig mod handen öfver pannen. Nu var ban borta, men hen: ucs öra lygsnade ännu efter ljudet af hans fotsteg, som blefvo alt svagare, tilla de all; delez upphörde att höras. Det stela ut-i trycket i hennes ansigte förbytter till ett drag at förtvifians och med-ett häftigt ut