Aftonbladet – 3 november 1874, sida 3

alt mera vek; lyckligare, än ni och jag åter någonsin skola få. — Ville ni återkalla dex.? inföll hon häftigt, med af rörelse darrande röst. Ack, ville ni det? Säg att ni ville det, och jag kan förlåta er! Säg, att om ni kunde lefva om ert. lif ännv en gång, ni ville skona er faderlige välgörare, att om han stode fraraför er, brottslig och olycklig, ni villo hysa förbarmande mod honom och skydda honom i stället för att uppträda som hans anklagare! Ni förmår icke göra det gjorda ogjort, men ni kan ångra det, och detta är alt hvad jag begär. Caroline hade ej för ett ögonblick tagit sina blickar från Camerons ansigte. Hon såg, att han kände sig gripen af hennos ord; och hon insåg, att på samma gång han erkände sig hafva begått ett misstag, skulle han äfven gifva henne on fördel öfver hönom. Genom att sänka sig i honnes omdö: i me, skutle han höja begne i hennes oget; den oförrätt, bonitillfogat honom, skulle synas mindre svår, bekännelsen derom mindra bitter. Då bon skänkte honom sin förlå telse, skulle hon bönfalla om hans; hvad gom sedan återstod, var lätt; ett nytt,lit skalle börja för henne, ett lif af afbön och försoning. Åugrade han sig? Hennes lif tycktes nästan hänga på hans nästa ord, loch de kommo, afmätta, sorgsna, men titan I tvekan: i En uppfyld pligt är icke att ångra. Vore ijag änna on gång försattisamma förhållanIden, hoppas jag, att Gud skulle gifva mig styrka att handla på samma vis. Enskilda relationer få ej inverka på rättvisans vä Igar; rätt är rätt och orätt är orätt; det fran icko uppstå någon kompromiss mellan dem. .