Aftonbladet – 3 november 1874, sida 3

tioka mig on deltagande hand? : Tror niatt någon aktningsvärd man skulle. vilja gifta sig med mig, något aktadt hem för mig vilja öppna sina dörrar? Mrs Leigh retade mig med sina beskyllningar för bristande äregirighet — liksom naturen någonsin skänkte talang den förutan! Vore jag icke mördarens dotter, skullp jag kunna bli stor; jag har kraften dertill inom mig, jag vet att jag har den, men jag vågar ej begagna mig deraf, Jag vågar icke blottställa mig för efterforskningar; hade brottet varit mitt, skulle jag kunnat trotsa och: besegra. dess följder, men honom skola de ej draga upp ur:hansg ovigåa eraf för stt etösa sitt hat och sin ondsta på honom. Hon tystnade, skälfvande af sinnesrörelse, och vred förtvifiad sina händer. Icke ens för sig sjelf skulla hon velat erkänna det lidelsofulla behof afl menskligt deltagande, hvilket förmådde henne att tala så som hon gjort det, och då den atränga rörten ändtligen bröt tystnaden och han med verkligt medlidande yttra-: de: Arma bars! var det mer, än hou kunde uthärda. Hämdbegäret var för ögonblicket släckt, och eå ny, ej mindro mäktig känsla hade väckts i hennes själ, Ja, jag är arm, sade hon, nu ej längre med bitterhet. sJag eger intet nu, Inger framtid, intet förflute Andra, som stå ensamma i verden och ha förlorat dem, bvilka varit dem kära, kunna åtminstone minnas och tröstag deraf; för mig är älven rainnet förgiftadt, och likväl kan jag icke glömma O, att jag kunio det! Kan ej ni lära mig det, nl, gom tycker ha fopnit det så lätt Nej, jag har icke glömts, gvarade Oameron mildt; shvartör skulle jag det? Han fälskade mig som en ann, cch jag älskade Toch aktade honom som en fader. Det var lyckliga dagar, tillado han, och rösten blot