Aftonbladet – 3 november 1874, sida 3

gäng framtog hon-en medaljong, som hon bar vid bröstet, vid det svarta bandet kring sin hals; hon lade medaljongen 1 doktor Camerons hand; rysande och halft rädd för hvad hon gjort, gömde hon sedan snsigtet i sina händer. Hvad var hepnes bevekelsegrund vid denna handling? Det vieste hon knappt sjelf; hon hade följt en blind drift, ott begär att för ödmjuka och krossa honom, aftvinga honom något tecken af svaghet; blygsel eller samvetaqval, för att hon, Ätminstone för ett ögonblick, skulle triumfera i sin hämnd, Det var omöjligt, tänkte Oaroline, att han med luga skulle kunna se detta ansigte. Huru skulle dess åsyn verka på honom? Hon hade försökt detta som ett sista medel, men i detta ögonblick, då det blef bonne förunnadt att bevitna James Camerons själsångest, gal hennes mod vika, och darrande gömde hon. amsigtet i händerna. En djup tystnad uppstod. Skulle den aldrig afbrytag? Hon hörde föglorne sjunga I trädens kronor ofvarför dem, bon hörde vindens sakta sus och sorlet af floden, längt borta, Hon väntade på något utrop at ölverraskning, fara, sorg, men intot kom. Skulle han då aldrig tala? Jo, han talade till slut, men meå sitt vanliga lugn och med mer ön vanlg stränghet. i sHvadhat. varit-er bövekelsegrund här till? Hon såg upp; hans ögon, lugna och forskande, voro fiktade ej på porträttet, utan på henne; Hal återlemnade medaljongen, och 2å hon ej svarade, fortfor han: Vigste ni detta förat? Var deter bekant, redan då ni kom till mitt has? Hvar. voro de teckem si svaghet, blygsel och sorg, på bvilka hom hade räknat? Hon insåg sig hafva gjort ett olyckligt misstag; i stället för att besegra honom, hade hon