Aftonbladet – 3 november 1874, sida 3

zänsla och hvarje ömhetens band kränkta och trampade under fötterna, då skulle ri förstå mig bättre För att vänskap skall uppstå, måste det finnås sympati, och sådan kan aldrig nppkomma mellan oss — aldrig! Hvarför icko? frågade Cameron hastigt. Emedan ri är lika långt skild från mig som himmel från heivete; emedan ni anser er stå lika högt öfver verldens dor, som jag vet mig stå under den samma. Stark i medvetandet af er strängs moral, trotsar ni verlden och tror er-säker för hvarje misptanke; men den tid kar komma, då ni skall finna, att ni bedragit er, då ni skall inse, att det ej endast är dor brottslige som får lida, och då ni skall se, hur maktlös er egen kraft är mot det öde, som förföljer er. När den tiden kommer, när si står ensam i verlden, utan egen skald vanhedrad, utan putid, utan framtid, med krossad tro på menniskor, på Gud och på er sjelf — kom då och erbjud mig er vänskap och jag vill an taga den, ty först då finnes det öfrerensstämmelse mellan ogg. Hennes vilda tal och flammande blickår samt den passion, som nttalade sig i hela hennes väsende, gjorde på åoktor Cameron ett pingawt intryck. Det var om er sjelt, icke om mig, jag önskade att niskulle tala, svsrade ban fögligt mon kallt; sOeh om det skulle finnar ett föreningaband mellan ert lif och mitt, mellan 6r framtidi och. mitt förflutna lif? Nivär en stor man; jag är ettintet, men vår bana i verlden började frön samma punkt, med den skilnad. blott att min slutade, då er först blef lysande. Ni har lefvat för att glömma, jag för att minnas; pi ognar ext lif Bt de lefvande, jag åt den döde. Dessa sista ord hviskade hon så sakta, att de knappt voro hörbara, På samma