Aftonbladet – 2 november 1874, sida 3

väntan; derefter ljödo fasta, långsamma steg trappan och Cameron steg in. Hur är det med honom? frågade Wiifred ifrigt, IHar han haft något nytt Mall? Ja, 6.:, BOM jag trodde skulle bli håns lut; han plågaast förskräckligt. Fadern alade med en röst, darrande af kufvad örelse. Ack, den lilla stackaren! Hvad jag är lad öfver, att jag ej var deri Jag skulle rerkligen ej haft styrka att ge honom; det rar sh fasligt, Jag trodde hvart ögonblick, tt han skulle dö. Winifred skakades af n nervös rysning. :Men är han verkligen vättre ? eJa, all fara är förbi, Gud vare lof. Gud vare lof! ljöd det som ett eko från niss Drughs läppar i en ton af djupare, nnerligare tacksamhet än till och med hans. Jameron såg på henne öfverraskad, Hon satt lika orörlig framför elden med blicken riktad på denna och, som det tyckkos, omedveten af att högt hafva uttalat hvad hon tänkta. En så djup känela hos en person, gom vanligen föreföll så kall, förvånade Cameron, men han var sjelf för tillfället alt för orolig att deråt egna mer än en flyktig uppmärksamhet. Under nattens första hälft satt han uppe vid sonens sjuksäng, men som Willie sof djupt, lemnade han honom isköterskans värd och bagat sig till sitt arbetsrum, för att tillbringa nattens återstående timmar undsör trägaa studier. Fram på morgonen kände han Big frusen och trött, tillslöt sina böcker, lade till sammans hvad han skrifvit och gick upp för att söka ett par timmars sömn. Han stannade utanför barnkammardörren och lyssnade; intet ljud hörden, han steg in, Willio gof,och det gjorde