Aftonbladet – 31 oktober 1874, sida 2

ANDRA KAPITLET. få Caroline Drugh var fortfarande ofta på besök vid villan i Richmond och stod högre än någorsin i dess egarinnas ynnest. Med doktor Cameron sjelf var hon mindra lycklig; huru mycket hon än bemödade sig derom, tycktes hon icke hafva hunnit ett enda steg längre i hans välvilja. Etter ett halft är stod hon på alldeles samma punkt som den första dagen — hon, som dock hade svurit att låta honom komma till orfarenhet af hennes makt, Förgäfves ansträngde hon sig att behaga eller att såra honom; huru spetsiga och träffande hennes yttranden än måtto hafva varit, syntes han alldeles oRtkomlig för alla hennes anrfall; den lilla fördel, hon en gång vunnit öfver honom, blef också den sista. När Caroline var vid jämnt, mindre oroligt lynno, var också Cameron i sitt sätt mot henne uppmärksam, ja vänlig på sitt kalla, afmätta sätt; var hon qvick, blixtrande, bitter, föreföll han än road, än misshagad och gaf hennes skarpa svar eller allvarsamma tillrättavisningar. Huru noga hon än bevakade hvarjo min och hvarje ord; för att kunna vända dem emot honom, såg hon intet annat än styrka och sjelfständighet hos denne man — ej ett tecken till svaghet, ej i hans karakter en enda ömtålig punkt, som kunde skänka henne en fördel. Utan att de gjelfva märkte det, tycktes deras förhållande till hvarandra blifva ett annat: ju mera hon fann sig tvungen att erkänna hans styrka, dess tydligare insåg hon också sin egen svaghet, och gtun-. der funnos, då hon erfor en känsla besläg-! I j tad med fraktan vid föreställningen om att hen vågat en strid met denna lugna, oku liga ande, som ej visste hvad skonsamhet! villo säga. Efter hand, och henne sjelf! omedvetet, förändrades hennes uppförande!