Aftonbladet – 31 oktober 1874, sida 2

qvinna att träda emellan honom och hans hustru, och under det han långsamt återvände till aitt arbetsrum, beslöt han, att det äfven skulle vara den sista. Cameron kunde icke återvända till sina böcker; han kände sig illa till mods, och sedan han oroligt vandrat af och an en stund, gick han in till sin hustru. Han fann henne insomnad på en scffa i salongen; hennes hufvud var tillbakaböjdt, det glänsande håret låg i rika vågor öfver soffkudden, kinderna voro röda och öfver de halft öppna läpparne låg ett leende, Man kunde ej se ott vackrare och ungdomligare ansigte, än åen slumrande Winifreds. Cameron sted länge och betraktade henne. — Kunde det finsas något verkli gen ondt under en så barnsligt oskyldig yta? Hvarför voro do icke numera för hvarandra, hvad de fordom varit? Hans hjerta fyldes af saknad efter den första, lyckliga tiden af deras äktenskap, då hennes förtroende, om också ej hennes kärlek, varit hans. Alla Winifredg brister och fel voroi denna stund glömda; han längtade blott att Bterfå sin barnsliga hustru, att känna hennes mjuka hand smyga Big i hang, attse henne komma till hans sida, luta sitt hufvnd mot hans axel och smäle mot honem. Med en hos denne man sällsynt ömhet böjde han sig ned och kysste henne. Winifred vaknade till hälften; armen halkade undan hufvudet, med en hastig rörelse vä hon sig bort och bviskade otåligt: Låt mig vara I fred, Willie; gå din väg! Kan du into lemna mamma i ro ens då hom sofver? Ljudet af hennes egen röst väckte henne, hon såg sig omö kring och faun sig ensam.