Aftonbladet – 30 oktober 1874, sida 2

garna, Hon hade i stället för denna bjus dit honom på sagan om De tre björnarne, men dem ville han ej ha något att göra med och ropade under bittra tårar på Små kattungarsa, som icke stodo att få reda på. Att resonnera med det sjuka barnet lyckades naturligtvis icke; dess önskan måste uppfyllas, boken uppsökas. Doktorn började leta bland leksaksskåpets ruiner, och der återfans boken slutligen, till harm för Malloney, som hade sökt efter den, lik. som förut efter fingerborgen, ehuru aldrig på de rimligaste ställen. Men nu uppstod ett nytt bekymmer, Willie ville icke låta Malloney läsa för honom, utan lade sina emå fingrar om pappan handled, under det han många gånger upprepade: Pappa läsa små kattungarna — pappa läsa för Williel Han skall aldrig somna, sir, om ni icke gör, som han ber, sade sköterskan mycket bestämdt och stack den slitna boken med de gula papperspermarna i doktorns motsträfviga hand, Han flyttade blicken från boken till henne, från henne till barnets foberheta ansigte. Hade James Cameron blifvit ombedd att sjunga en munter visa eller att dansa en skotsk reel, skulle haa knappt sett mera besvärad ut, men det fans ingea möjlighet att stålsätta sig emot der bönfallande blicken från dessa ögon, matta af feber och gråt. Sedan han skickat mrs Malloney till hennes matmor, som fråsade efter henne, intog han skiodes aköterskang plats vid sängen, höll barnets hand jvar i gin och kastade sig in i De fem små kattungarnas underbara öden med det ijupaste allvar, ej utan en tillsats af förväning vid ljudet af sin egen röst. (Forts)