Aftonbladet – 30 oktober 1874, sida 2

alldeles nöjd med hans sällskap ändå Emellanåt kunde det hända, att doktorn, väckt ur sina tankar, stannade hastigt och klappade den lilla handen, som så troget höll sig fast vid en af hans stora, starka fingrar, fadern log då emot det bleka barnansigtet, suckade djupt och fortsatte derefter promenaden. Då Willie var sjuk, hvilket ej sällan inträffade, ty han hade svag kroppsbyggnad och fordrade ständig, öm omsorg, var det fadern som vårdade honom; Winifred hade förklarat sig oförmögen till något sådant, och sköterskan var icke att lita på. Och så hände det sig att denne man, hvilken ansåg hvarje förlorad timme som en oförrätt tillfogad den allmänhet, åt hvars tjenst han egnat sin verksamhet, kunde sitta länge, stundom hela natten, vid barnets säng och tyst, orörlig hafva blicken fäst på det bleka, infalla, barnansigtet. Hvilka de tankar voro, som sysselsatta konom under dessa vakotimmar, vet endast Gud; att döma af läkarens ansigte måste de varit föga glada. En afton, då han var sysselsatt med sina böcker och experiment, hörde han på afstånd gråt af barnet, gom knappast hunnit till. friskna efter ett häftigt anfall af langinfilammation. Ehuru doktor Cameron var försjunken i djupa tankar, egde denna späda barnröst makt att återkalla honom till verkligheten. Han strök sig med handen öfver pannan, der djupa veck, följder af sträfsamt arbete och hemliga bekymmer, redan bildat sig, suckade och hegaf sig uppibarnkammaren. Han träffade mrs Malloney i högljudd ordväxling med master Willie, som, trött och vid retligt lynne, alldeles bestämdt nesade att gomna, så vida han icke först fick vöra berättelsen om De fom små kattun