— Störd gudstjenst. Under denna öfverskrift läses i Dagens Nyheter för i dag följande insända meddelande: örliden söndag hade i Katolska kyrkan infunnit sig två välklädda, medelålders herrar, hvilka, stående på stora gången, med hvarjehanda högt prat på ett opassande sätt störde andakten och öfverröstade predikanten (pastor Bernhard). Denne nödgades slutligen afbryta sin predikan och framställa den frågan till åhörarne: om icke någon af de närvarande ville vara god och föra ut fridstörarne. En bättre herre lemnade då sin bänk och utförde ordentligt dem båda, hvarefter gudstjensten i alt lugn fortsattes. Ett sådant beteende, som de i fråga varande välklädda fridstörarnes, hade emellertid varit förtjent af en allvarligare näpst; det tycka åtminstone Flere af de vid tillfället närvarande. Man häpnar öfver att en sådan yttring af råhet, som dena uti inseratet skildrade, ännu är möjlig, och det är sorgligt, att bland hufvudstadens befolkning ännu kunna finnas personer så bristande i aktning för andra menniskors andakt och gudsdyrkan. Man hade hoppats, att den tid vore för alltid försvunnen, då gemenheten valde templen till skådeplats för sitt hat mot de vördnadsvärdaste af menskliga känslor. I den offentliga moralens och hyfsningens intresse vore det af vigt, att dylika vidriga dåd för framtiden omöjliggjordes och att våldsverkarne befordrades till det straff, lagen stadgar för dylikt fridsbrott. Den eller de, som! känna de båda råa sällar, som i göndags störde lugnet och ordningen i katolska kyrkan, gjorde derför dat allmänna en tjenst, om de hos vederbörande myndighet anmälde dem till den påföljd, strafflagens 11 kap. paragraferna 2 och 3 stadga för sådant brott, Fridstörarnes namn skulle äfven derigenom kunna blifva öfverlemnade till bränmärkande af den offentliga meningen. —M—