Aftonbladet – 27 oktober 1874, sida 3

En arbetare sade henne, att han hade mött mr Thornton: Men kan såg besynnörlig ut och tycktes ej höra, att jag helsade. Han gick från den era sidan af vär gen till den andra och hufvudethängde ned vå bröstet. Hade han inte varit den han är, så ville jag svära på, att han tagit sig en tår för myeket. Kaptenen utbrast i ett högljudt skratt och beslöt att hafva anklagelsen i godt minne, för att gyckla med sin högvördige vän. Miriams täcka anpsigte fick ett utjtrygk af oro. Kanske var mr Thornton sjok; han var så tygt under hola promenaen. Följande dag, strax efter frukosten, följides de åt, alla tre, till Manor Farm. De i mottogos af mrs Thornton, som synbarligen hade gråtit. Cyril var rest, sade hon; han kado nu på morgonen erhhllit ett bref, som j genast kallade honora tillbaka till London. Mrs Leigh och Miriam yttrade i artiga ordalag sin ledsnad, men underrättelsen verkade föga nedslående på deras lynnen. j Kaptenen var den ende, som såg allvarsam ut; så snart han blef ensam med Miriam, I frågade han, när mr Thornton först hade ört talas om deras förlofning. Ej förr än i går. Min mening var att öfverraska honom med din ankomst, men jag kom att yppa saken litet i förtid. i Kaptenen sade intet vidare; han hadeinigen lust att för sin tillbedda framställa en vackre, unge mannen i en olycklig älekareg intregganta dager, men saken plå ade honom säkerligen, ty under denna och ere följande dagar mumlade han, då han I var ensam: Stackars karl! fattig fn! — I Ett sådant fördömdt epektakel! i Slut på första delen.