Aftonbladet – 26 oktober 1874, sida 3

deles saknas i baron Flotowsg platt-tysks öfversättning af ett bland de skönaste äm nen ur Italiens rika sångverld. Operans första och sista nummer förete visserligen någon, doft af romantik, men deremot ärc de dem emellan förekommande scenerna fyl da af tröttande, banalitser, bland hvilka Italia-hymnen på grund af sin pretention intager hedersrummet. Libretton innehåller 1 första akten ungefär det samma, som flere operor, än vi hinna att uppräkna; i den ay dra ingenting, och iden tredje en eitnation. som visserligen är i och för sig mäktigt äripande, men ohjelpligt måste neddragas genom scenisk framställning, så vida denna icke förrättas med mästerskap hos hvar och en som deltager deri. Aloys Ander upp: trädde gerna i Operans titelrol, troligtvis emedan han fana sin verksamhet mera sjelfständig I elt svagare parti än i de snillrika uppgifter, hvilka despotiskt beherska sångaren; men med denne utmärkte konst: närs bortgång minskades äfven Stradellas kredit och oaktadt det myckna väl bestj Ba, i smått lyckade och på publikgag knipan: de anlagda deri, har ondikten sedan endast med svårighet nållit sig uppe. Att hr Salounäns debut utlofvar en hjelte: tenor är hittills det ungefärliga totalintrycket at denna tilldragelse. Hans stämma, som icke eger något tjusande välljud eller särdeles sympatisk timbre, har deremot, och synnerligen i de höga tonerna, en ovärdorlig kraft, hvilken medgifver sångaren så väl att pointera vissa detaljer, som ock att beherska ensembler samt hålla ut i det ansträngande värfvet af ettstort tenorparti. För att uppnå det vackra målet att med talang kunna lösa musikaliska uppgifter i storartad gtil har han emellertid ännu åtskilliga ganska farliga hinder att öfver