Aftonbladet – 26 oktober 1874, sida 3

TEATER, Den sist förfutna veckan har i musikaliskt hänseende varit mer rikhaltig än nå gon annan under innevarande säsong. En större symfonisk tondikt af svensk mästare har presenterats för allmänheten å Stora teatern; genom hr Salomans debut i Stradella har denna scen erhållit löfte om en hjeltetenor, och slutligen har å den samma uppträdt ännu en till de måvga qvinliga sångartister från broderlandet, hvilka under senaste år låtit höra sig i vår musikälskande hufvudstad: Professor Byströms D-moll-symfoni — som, om vi ej missminna oss, för några år sedan för första gången gafs i musikaliska akademien — återhördes nu, förträffligt utförd af Hofkapellet, med lifligt intresse. Den svenska symfoniliteraturen har vigser: ligen under senare tid riktats genom tvänne konstverk af högst hetydande värde, men icke dess mindre är hvarje den gammas tillväxt och förkofring särdeles välkommen. Äfven i och för sig är hr Byströms komPosition egnad att vinna de varmaste sympauer, emeaan den uppenbarar sanu elew-tion hos stämningen ot rna övGtydligt EA hefrävllde öfver form och instrumentation samt grundligt studium af den riktning, symfonigenren i vår tid har erhållit. I detta sist nämnda innebor emellertid jämväl arbetets svaghet, ty onekligen ha kompositören, i likhet med de mönsterbilder, han valt, väl mycket fördjupat sig i detaljen. Finess röjer sig öfveralt, så hos innehåll som form, men hvad man saknar är stora motiv samt i allmänhet kraft, Att grund