Aftonbladet – 26 oktober 1874, sida 2

Miriams nu var det, om ock hans känslor för den förra hade varit helt andra än för den senare. Mary såg upp från sitt arbete och sade lugnt: Jag tackar er, miss Edgestone, men Cyril har rätt; jag skulle ej kunna vara borta på en så lång stund, åtminstone icke i morgon; en annan gång kanhända. Ack, men jag? skulle företrädosvis önskat att ni kommit med oss i morgon, ty..ty... Hon afbröt här sitt yttrande, rodnade djupt och kastade en hastig, bedjande blick på sin tant, bvilken med ett uttrycksfullt småleende klappade den unga flickan på hennes rodnande kind och, för att ombyta samtalsämne, riktade sin dubbellorgomg på det gamla porträttet öfver eldstar en. Mycket väl måladt, sade mrs Leigh med en kännareg ton; verkligen en god tafla; jag har redan förut ofta beundrat det — ett familjporträtt, som jag förmodar?! Visst är det ett familjporträtt, tant, det kan ni väl sjelf se; det är juw så likt mr Thornton, att man nästan kunde tro det vara hans; blott att han icke nyttjar långt hår och spetsmanschetter; men alldeles hans ögon och hår och leende — jag menar icke hans leende, då han talar med oss, utan det, som han stundom har på predikstolen. Miriam talade helt sakta, icke på sitt vanliga, yra och lifliga sätt, medan hon riktade en drömmande blick på den urblekta taflan. Huru tacksam kände sig icke Cyril mot sin ättefar, emedan denne framkallat detta uttryck i hans tillbeddas ansigte! Marys blickar voro sänkta mot hennes arbete. Det var en tid, och det för icke sh länge sedan, då hon, ömt slutande gig