Men denna betydligt ökade införsel af råg och rågmjöl är, betraktad från en annan synpunkt, ganska märklig. TIN följlaf den stora missväxten 1867 i nästan hela Norrland, nödgades regeringen vidtaga särskilda åtgärder till förekommande af hungersnöd, och bäde stora inköp genom statens försorg och insamlingar af enskilda verkstäldes. Nära 5 willioner kubikfot råg och 800,000 centner rågmjöl infördes 1867 samt lret derpå 4,860,000 kubdikfot räg och 656,000 ctr rågmjöl. Den införsel af råg och rågmjöl, som egt rum under gkördeåret 1873— 74, är fullt jämförlig med dena som egde rum under de båda ofvannämnda åren; men ändå kan ej 1873 års rågskörd hänföras under den sorgliga benämningen missväxt. Det qvantum brödsäd, som icke genom den inhemska produktionen kunnat åstadkommas, har geaom enskild omtanke medelst införsel blifvit fyldt, och såsom ofvan blifvit antydt, ha landtmännen icke haft skäl till klagan deröfver, att priset på deras vara blifvit nedtryckt. Totalutförseln af 1873 års skörd har, såsom ofvan är anföråt, uppgått till ett gan: ska betydande belopp. Man skall måhända häremot invända, att den största utförseln har bestått i det sädesslag, som eger minsta värdet. Men då detta sädesslag — hafren — är det mest bogärliga för export, då vårsädon endast bär ett års jordränta — höstsäden deremot två ärs ränta — då prisskilnaden mellan lika vigt råg och våregäd är ganska ringa, och då landtmännen äfven äro fabrikanter och i denna egenskap måste producera den vara, gom är lättast af. sättlig och relativt betalar sig bäst, så kunna vi ej finna något betänkligt deri, att vårsädsodlingen stiger. Tjugo br äro icke ännu förflutna, eedan Agardh i sin statsekonomiska statistik (1856) uppetälde den frågan: Kan Sverige blifva ett sädesförsäljande land? Svaret utföll tämligen bestämdt nekande; men han grundade det också på den föruträttniogen, att när freden återkommit, skulle icke Sverige kunna sälja sin epanmål till samma pris som de öfriga Östersjöländerna. Men denna: hypotes har ej bestått profvet. . Äfven med svårare konkurrenter än Öatersjöländerna har Sverige kunnat täfla. Den omständigheten, af Agaråh icke anad, att Sverige redan straxt efter det den nya skörden blifvit inbergad och nästan under hela vintern kan föra sin spanmål till den utländska marknadens medelpunkt, England, är af oberäkneligt värde, och det är otvifvelaktigt, att der blir den svenska hafren alltid en lätt afsättlig vara. Vi kunna gerna, om den varder väl betald, underka sta oss den anmärkningen, att hafreodlingen vitnar om ett lågt kulturstadium, och om så är förhållandet, torde kunna antagas att ået svenska jordbruket varder mindre ofördelaktigt berördt af prisfallet på de ädlare sädesslagen, ifall ett sådant inträffar. Om produktionen af hvete och råg icke lönar sig, men den af värsäd betalar sig, vore det oklekt att fortsätta med den förra endast derför, att den angitver ett högre kulturstadium. Enligt de prisberäkningar, vi förut meddelat, har den exporterade spanmålen tillfört landtmännen kronor. af 1869 års skörå 37.662,000 af 1870 års d:o 40,690,000 al 1871 års d:o 33,785,000 af 1872 års d:o 24247,000 och slutligen af 1873 års d:o 36 392,000 Att de många vidsträckta järnvägsanläggningarna, hvilka under de senare åren företagits, dragit ett ofantligt stort antal arbetare från jordbruket och åstadkommit en ganska betänklig stegriog i arbetsalö. nerna, är obestridligt. Men denna stegring har lyckligtvis till betydlig del utjämnats derigenom, att äfven spanmålen stätt i högt pris. Bristen på jordbruksarbetare har nödgat de omtänksamma landtmännen att förse sig med slåtteroch skördemaskiner, och dessa arbetsbesparande redskap akola snart anses lika nödvändiga äfven vid minåre jordbruk, som t. ex. tröskverk äro. Det är sannolikt, att emedan ett stort antal järnvägar nu äro färdigbygda, redan nä. sta år tillgången på jordbruksarbetare skall tkags, och om samtidigt dermed priset på sepanmålen går ned, är det otvifvelaktigt, ett arbetslönerna äfven skola falla. I den mån så sker, varder det möjligt att utföra en mängd jordbruksarbeten, hvilka under de senare åren icke kunnat verkställas. Så t. ex. hafva nästan alla nyodlingsarbeten afstannat, och äfven på de större egendomarna hafva täckdikningsarbetena måst inckränkas till det allra nödvändigaste. Sysselsättning komma således de arbetare icke att gakna, hvilka ej längre erfordras vid järnvägarne. Men tvifvelaktigt är, om de i allmänhet skola visa sig benägna att genast återgå till ett lefnadsyrke, hvilket icke på längt när kan bereda dem så hög förtjenst, som de erhållit vid järnvägarne. Beträffande exporten af kreatur och ladugbrdsprodukter, sä torde med redogörelsen för den kunna uppskjutas till kalenderårets utgång. Då de utförda kreaturen, äfven af samma slag, till sin beskaffenhet äro väsentligt olika, kan endast antalet uppgifvas, men icke ens något approximativt värde beräknas å dem, hvarför alla sifferuppgilter i detta hänseende icke äro vägledande.