Aftonbladet – 23 oktober 1874, sida 2

af alla, stannade Mary ett ögonblick utanför Cyrils dörr. Var han uppe? Hon lyssnade; alt var tyst. Skulle hon väcka honom? Kanske blef han ledsen, om hon uraktlät det; han hade alltid så högt värde: rat en promenad till sammans med henne tidigt om morgnarne, då daggen ännu låg qvar på gräset. Hon knackade sakta på dörren — intet svar. Han sofver, tänkte Mary; det skulle vara synd att väcka honom. Hon gick sakta ned. Hennes första göromål, sedan hon tillsett hvad som behöfdes för hushållet, var att binda en stor bukett af hennes utvaldaste blommor. Hon var just sysselsatt dermed, då hon varsgeblef Cyril, långsamt vandrande fram och åter längst borta i trädgården. Han hade således ändå gått ut — och ensam! Cyril! — ropade Mary — Cyril! Han vände sig om och kom till henne, men med dröjande steg. Hvar har du varit, Cyril? Jag tänkte, du sof ännu, och jag hade icke hjerta att väcka dig. Jag har sett soluppgången från Colney Hill; den var härlig! Ack, hvarför sade du mig ej till? Jag skulle så gerna gjort dig sällskap. Han höjde vårdslöst på axlarna: Jag glömde att du är så tidigt uppe, och, som du nog inser, måste jag taga hvar stund i akt. Ja, och det måste äfven vi, svarade Mary, i det hon lade sin arm inom hans och såg upp på Cyril med kärleksfulla blickar. Så länge du är här, tillhör du 038 och eger ej någon rättighet till dig sjelf: hör ni det, min herre?