Aftonbladet – 22 oktober 1874, sida 3

det är en konstitutionell monarks pligt att underteckna sitt namn. Utan tvifvel snarare slumra konstitutionens kungliga former, än de äro döda, och en konung med skarpt hufvud och en järnfast vilja skulle åter kunna sätta lif i dem. Om lord Salisbury vore Englands konung, skulle han handla som sin store stamfader lord Cecils drottning. Han skulle söka visa underhuset, att konstitutionen hade gjort bonom till dess herre. Han skulle sjelf utnämna sina ministrar, tillsätta biskopar, välja sina adelsmän, förklara krig, när han ville, och upplösa parlamentet, om det vore nog oförskämdt att sätta sig upp mot hang vilja. Men om han ville göra de kungliga prerogativens former gällande, måste han väl använda sin tid; ty han skulle icke kunna vara konung längre än 14 dagar, och när han anslöte sig till den skara af förjagade konungar, som flacka omkring i Earopa, skulle det engelska konungadömet flyga sin kos med honom, Kouungadömet är hos ess så djupt rotfäst ixolkets kärlek, att det icke kan rubbas af någon annan än en dugtig och viljefast konung. Mönstret för en engelsk konung är en furste, som vandrar på Windsors gräsklädda backar, 18 och då går på jagt med sina hun dar, intresserar sig för kreatursutställninga tv och barnhem, är villig att utföra ceremonis Yr vid nedläggning af grundstenar, är fri från uUtpräglade politiska åsigter samt beredd ,2tt välkomna hvilken ministere som hälst, so, 1 sudarne kunna sända honom, och att under teckna alt hvad underhuset kan lägga fran ör honom. Med fara att anklagas för alt ör krypande lojalitet, vilja vi ödmjukt och rördnadsfullt erkänna, att hans kunglig högwet prinsen af Wales redan har lagt i dasen de sällsynta intellektuella gåfvor. som