Aftonbladet – 22 oktober 1874, sida 3

gar, ehuru det till formen är drottningen. Det är likaledes han, som väljer ministrarne, ehuru det hetor, att de äro drottningeas ministrar. Det är Disraeli, som utnämner dew, och han, som afskeder dem. Det är icke häller drottningen, som utnämner premierministern; hon godkänner endast underhusets val, och underhuset är premierministerns herre, Han är kyrkans, lagskipningens, armöns, statens och alltings hufvud, i hvarje ögonblick afsättlig af folkrepresentationen; Han är underhusets minister och tjenare; Underhuset har småningom jagat konungamakten in i blott och bart formaliteternas skuggverld, men lemnat henne skenet af makt, likasom för att dölja det faktum, att hennes makt i sjelfva verket har gått förlorad. De kgl. prerogativen bestå nu i att fullgöra underhusets vilja genom att godkänna dess beslut. Konungarikets första statsmakt har blifvit en vördnadsbjudande apparat att inregistrera den tredje statsmaktens vilja. Civiligationens framsteg ha sålunda befriat drottningen från all tyngre pligt än den att underteckna sitt namn. Måhända kan framåtekridandets välsignelse äfven befria henne från detta handtlangarearbete, Emellertid är vår drottning ett mönster at konstitutionella regenter; ty bon skrifver alltid under sitt namn, utan att lyssna till sina enskilda åsigter. Behöliande dem för sig sjelf, verkställer bon underhusets vilja med lugn och en reselbundenhet, som gifva henne det största anspråk på folkets tacksamhet. Hennes majestät är den bästa af alla konstitutionella noparker, ty bon är det bästa exempel på Ihiers sats, att en konung skall regera, l nen icke styra. Ett tydligare uttalande af lenna stora sanning vore det, om det hette: 1