Aftonbladet – 22 oktober 1874, sida 2

lefva skild från Miriam, Förvissad, som han var, om hennes tants bifall till hans anbud, skulle den unge mannen utan tvifvel skriftligen framstält det samma, om ej det hopp, mrs Leigh gifvit honom, att de gemensamt skulle tillbringa en månad på landet, hade skänkt honom den ännu ljufvare förhoppningen att af den unga flickans egen mun fö emottaga bekännelsen om den kärlek, som han dittills endast läst i hennes leenden och hennes rodnad. Att vänta en hel månad härpå, var i sanning en pröfning, men nu var pröfvotiden förbi; ännu några timmar och Miriam skulle vara der — skulle höra honom till för alltid, detta var hausg djupa och lifliga öfvertygelse. Ejunder då, att han talade i en ton af djup känsla. Och lika litet underligt, att den stackars Mary, hvilken aldrig drömt om, att någon annan bild än hennes gjorde barndomshemmet så efterlängtadt för Cyril, kände sig lycklig och stolt. Äfven en annan tilldragelse, obetydlig i sig sjelf, bidrog att stärka henne i hennes förvillelse. Då hon kom in i salen med tekannan, fann hon Cyril sittande vid bordet, stödjande sitt hufvud mot ena handen och hållande i sin andra hand jasminqvisten, gom hon nyss brutit, och betraktande den med så stor förtjusning, att han ej såg Mary, förr än hon sakta närmade sig bakom hans stol och lade sin hand på hans axel. Han spratt till, såg förvirrad ut, rodnade häftigt och tappade blomman på golfvet.