Aftonbladet – 22 oktober 1874, sida 2

dag som gått. Föregående natt kade hor ej kunnat sofva af glädje; denna dag hade synts henne så omätligt lång. Hon skulle fått feber af otblighet, så vida hon ej eg sin fostermor, åt hvars tåliga öra hon kun nat anförtro all oro och ovisshet. — Trodde hon att han verkligen skulle komma? Blot han riktigt passat på bantågete afgång det hade han försummat en gång förut. De blef rätt sent; hörde hon icke, om någor åkte på landsvägen ? Långt innan Cyril med skäl kunde vars att vänta, hade Mary tagit plats vid gårdsgrinden; nu som alltid måste hon vara der första att helsa honom välkommen, den första att mottaga hans handtryckning och hans kyss, ty huru högt de andra i hemmet älskade honom, kände likväl Mary, att hon älskade honom högst. Och nu var det för sta mötet förbi; han hade kommit, han befann sig åter ibland dem; alt emellanåt hörde hon Cyrils röst, hans glada skratt. båda så lika Harrys och dock sb annorlunda. Han hade kommit hem, ej för en dag, ej ens för en vecka, utan för en hel, lång månad, af hvilken hvarje timme var en dyrbar tid. Och likväl kände sig Mary nedstämd och oförnöjd; hon hade väntat, att alt skulle vara helt annorlunda — huru, let kunde hon icke sjelf förklara; hon visste blott, att hon ej kunde våra glad. Trösta oss, miss! har icke brödskifvan, som skulle rostas, brunnit upp, ropade Martha. Ja, så var det. -Tårarna, hvilka långsamt samlats i Marys ögon, hade hindrat henne från att se förödelsen med brödet; hastigt strök hon bort sina tårar, och tankarne togo en ljusare vändning. Hon skar en ny skifva bröd, rörde om elden och log sfver sin därskap. Huru hade hon kunnat