Aftonbladet – 21 oktober 1874, sida 2

2VA TM pöl, ASURVA I1NGRLVURHUTV ULR LRY lr minstone något steg för att bavaka sitt eget och hufvudstadons intresse. Den Arnimska saken är alt jämt hufvudföremålet för dea europeiska pressens betraktelser, och man uttömmer sig igissnin gar om verkliga sammanhanget i denna mörka sak. Ty de faktiska tpplygningar, som hittilla-erhlllits, äro ytteret få och torf: tiga. Deremot cirkulera eu mängd vilda! rykten, såsom t.ex, att Arnim skulle komma att ställas Under Etal för högförräderi, att han skulle blifva domfäld derför m. m. I afvaktan på det Jjog, som domstolsundersökningen skall komma att aprida öfver denna sak, meddela vi här en ganska pikant uppsats otii den Årnimska affären ur senast hitkomna häftet af Revue des. deux Mondes: Man kan icke tvifia derom: hr von Bis marck har sitt egendomliga sätt att sköta politiken. Han skyr ingenting, lan tysker om förvecklingar och tyckes utveckla lika mycken ifver att uppsöka sådana, som andra att nodvika dem, Då det är fråga om den tyske känslern, kan man vara beredd på öfverraskningar. Han behöfver larm, oro, strid, fiender. Att Frankrike ännu har den äran att intaga ett visst rum i hans beräkning, tyckes nästan obestridligt framgå af den uppmärksamhet, han har den godheten egna oss, och till och med af det språk, som föres af dem, hvilka göra sig en ära af att vandra i hans fotspår. Ett bevis är den skål, som nyligen af badensiske konseljpresidenten föreslogs vid en fest, och den förhoppning, den hederlige mini stern uttryckte att snart få draåbba till sammans med fisnden, under förevändning att det är exempellöst, att den besegrade lugnar sig efter ett enda fälttåg! Hvad tycker ni väl? Det är derför att vi icko äro resignerade, som verlden känner sig illa till mods, och felet är värt, Det hjelper ej, att Frankrike lägger band på sig, att det helt och hållet egnar sig Ät sina inre angelägenheter, åt sina val, ordskiftena om septennatet — det är likväl det som är den eviga fredsstöraren, det finner sig icke i sitt öde! Ders lugn är en utmaning. Lyckligtvis har hr von Bismarck tid att sysselsätta sie med alt frön sin tillflyktaort Varzin. Han sysselsätter sig med Dan mark, Spanien, Frankrike, med en broschyr om Revolutionen uppifrån, hvilken skall utkomma i Geneve, och då han icke ligger i lutven på presterne, ligger han i lufven på sina sändebud. Den allsmäktige och het: lefrade kanslern har sitt erendomliga sätt att vara opartisk: han har ett fängelse till reds för alla dom som besvära honom, för grefve Arnim lika väl som för ärkebiskopen af Köln, och här om dagen läto domrarne i Berlin genom ombud bortföra förra tyska sändebudet i Paris från hans gods vid Stettin och sätta honom i häkte, der han nu underkastas en sträng ransakning och hotas att blifva domfäld. För visso äricke denna tilldragelse den minst besynnerliga och den minst karakteristiska tyska ange: lägenhet i närvarande ögonblick. Sålunda ser man en medlem af en bland pressens första familjer, befryndad till och med med hofvet, hvilken helt nyligen representerat sia suverän i Rom och Paris, en dag plötsligt gripas i sin bostad och släpas i fängelse. Hvad har han gjort för att på detta sätt behandlas som en statsförbrytare? Här börja alla slags versioner, a!la slags rykten om. en händelse, som fortfarande upprör Tyskland och som framställer hr von Bismarcks envälde i en högst egendomlig dager. Förevändningen för arresteringen tyckes ha varit försvinnandet af åtskilliga diplomatiska handlingar, Mskildt ett memorandum, , som förre ambassadören i Paris lär ha tillstält kanslern, som Kterskickat det med mycket skarpa anteckningar, hvarefter författaren behållit det som sin egendom. Grefve Arnim har sålunda, säger man, i sin ego, dokument, gom icke tillhöra honom och som han icke borde behålla. Utom detta memorandum från Paris, lära bland handlingarna finnas ötikilliga bref från hr von Bismarck, hvilka denne sannolikt icke skulle vara ledsen att åter komma 1 besittning af, och hvilka förre ambassadören, utan tvifvel af samma skäl, icke lär vilja lemna ifrån sig. Detta utgör förevändningen, ty detär ganska tydligt att, om icke något annat varit emellan. skulle saken kunnat uppgöras på annat sätt. Grefve Arnim är icke en person, som man låter hemligt försvinna. Att döma af alt utgör denna sällsamma, tilldra gelse egentligen upplösningen af en långvarig och häftig fiendskap, som egt rum mellan kanslern och den förre ambassadören. Från hvilket bestämdt datum och från hvilken speciell omständighet förskrifver sig denna fierdskap? Den har kanske uppkommit genom en tämligen obetydlig oenighet och den försvärades i synnerhet under grefve Arnims beskickning i Paris. Det är notoriskt, att kanslern och Tysklands representant i Frankrika icke alltid sågo sakerna på samma sätt. Naturigtvis antog antagonismen en mer obevek ig karakter från det ögonblick ambassadören Äterkallades. Grefve Arnim är icke en mån, som fördrager, hvad han uppfattar som n skymf, och är icke häller af lynne att nelt och hållet försvinna inför Bismarck, vars politik han tadlat, i synnerhet i de eligiösa angelägenheterna. Med sin ställing och sina relationer, med sin erfarenhet ch sina talanger kunde han blifva en olägig motståndare, så mycket farligare som an kunde i ett visst ögonblick samla omring sig de forne konservativerne, hvilka senom kanslerns djerfheter underkastas myc et hårda pröfningar. Grefve Arnim beedde sig att uppträda som kandidat vid ralen till tyska riksdagen; det var då han rresterades för att dömas! Det är ickel. möjligt att den förre ambassadören i Paris näste lida Berlin-rättvisans stränghet; han an blifva fäld. Och skall sedan kanslern rhålla de aktstycken, som han icke kunnat K i sitt våld genom alla husvisitationerna? ir han riktigt säker om, att han icke ge om att gå till väga på detta sätt förhöjt etydelsen af den, som han erkänner för en arlig motståndare, efter som han förföljer onom med sådan förbittring, och att han!i FEED 255 FET SÄS VESA ERT ORT KICK RNE ommer i stället hit för att stanna öfver : n hel månad, och det snart, mycket snart, Åh, kors, gör han verkligen det? sade rs Thornton med öfverraskning och glädje; 1 det får jag lof att gå och berätta för far.1 on kunde naturligtvis aldrig rätt upp-l katta hvarken glädje eller sorg, förr änl: