Aftonbladet – 21 oktober 1874, sida 2

den unge mannen ser den ligga fäld och suckar; i dess stam har den man, som kallar honom son, en gång ristat sitt namn och med sorgset leende gagt: Nu åtminstone skall skall mitt namn öfverlefva mig. Och huru ofta hade de icke suttit nnder dess den grenar och drömt om storhet och ära Denna natt har han en dröm, underlig, förfärlig. Vid det fallna trädet, der han nyss stått och hans fotsteg lemnat djupa spår i snön, drömmer han sig se något, som kommer hans blod att af fasan stelna i ådrorna. Vid första dagningen stiger han upp, går till platsen med en spade i handen; der står han med en förfäran i sitt ansigia, för hvilken språket ej eger några ord. Då qvällen kommer, lägger den vise mannen mera ved på härden och elden flammar klart. Barnet har smugit sig intill honom, och medan hon ser lågorna dansa och gnistor stiga uppkt, sjunger hon sakta för sig sjelf. Han hör hennes röst som i en dröm, och som i en dröm bör han äfven nordanvindens dofva klagan. Stundom tycker han sig höra ett dämpadt knackande på dörren och famlande med händer, för att fiona nyckeln i låset. Han vet hvem som är utanför. Men andra ljud höras, tunga fotsteg på den frusna jorden; det är vedergällningen, som närmar sig med säkra steg. Mannen. blir gripen, slagen i bojor, utan att han gör något motstånd. Mitt brott? frågar. han, — Mord. — Min anklagare? — Jag! — och i mörkret, på tröskeln, der han tio år förut stått som en flykting, står nu, sublim i sin rättvisa vrede, anklagaren och hämnaren ! Och är detta alt? frågade Winifred, då