SR REEESESRSEEEUNRENETRRTUKNS NN nn rn EN sjö, hvilken nedan omsvallar de olyckliges boningar, ömsom i tusen trolska gestalter dansar af och an kring torg och gator, öf: ver murar och tak, såsom vore den intagen af en skadelysten glädje. Från marken un. der byggnaderna höras dofvs, olycksbådands ljud: det porlar, jäser, sjuder i det gamla kärrets inre; dess ådror gvälla. Redan tränger vattnet upp i källrarno och jordyå Dingarna. Staden är undergräfd. En rys ning genombäfvar stenjättens lemmar, I nästa ögonblick svallar floden måhända öfver alla gränser, genom kärrets alla öppnade porer. I outsäglig ångest lyssna invänarne efter det dån, som skall förkunha dem, att ofärdens stand är inne. Det var en gång en morgon. Dimrcan, gom brusade öfver staden, nedföll stun. dom i ett duggregn. Vestlig storm hade rådt i flere dygn. Finska vikens vat tenmassor upptornade sig framför Nevas mynning och dämde utloppet. Floden var stadd i fruktansvärdt stigande, Flere sig nalskott hade aflossats. En del af in vånarne begaf sig till kajerne, liksom för att övervaka faran. Det bätade dock föga. Den ofantliga floden, som redan hade gBvält upp till randen af sina stenbräddar, kastade gig i ett nu öfver staden, Öfversvämningen skedde så våldsamt, att torg och gator inom nägra ögonblick sågo ut som afgrundsgölar. Menniskor flydde pä alla hill. Hästar och Ekdon upplyftes och bortsköljdes af floden. Vattenmassorna störtade in genom dörrar och fönster i husens nedre våningar, bröto åter skummande ut och fortsatte plisnabbt sitt härjningslopp, Ur kloakörnas öppningar uppsprutade obyggligå pelare af dy och vatten. Stormen öfvergick till: orkan. Öfveralt afrycktes taken från husen och slungades ned i spillror. Fartyg, som lösslitits från sina ankarfästen, drefvo utan styrsel genom gatorna, krossade fönster, och murar och hvad annat i derag väg kom. Tusenden förgingos, utan att räddning ens varit möjlig, Till sin höjd stegrades fasan och olyckan, när den skumma höstdagen gått till ända och natten nedsjönk kolmörk, under det att vattnet ännn fortfor att stiga. Detta var den, 19 November 1824, Så fruktansvärd, som då, har flodens öfversvämning dock icke alltid varit; många gånger har den nöjt sig med ett mindre antaloffer, en mindre vidsträckt förstöring. Men hvem kan förutse hvad i en framtid kommer att hända? Helt nära floden; på en at de vidsträckta öppna plåtserna, ses en granitklippa, På klippans spets reser sig en häst och en ryttare af brons, Hästen trampar under bakfötterna en orm och lyfter framkroppen till ett salto mortale,. Ryttaren hålier hästen tillbaka med eaa handen och utsträcker be fallande den andra. Gruppen är det ryktbara monumentet Petro primo Catharina secunda, symbolen af det moderna Ryssland. Ormen är ryska nationaliteten, som vrider gig i stoftet. Hästen är staden sjelf, som onpphörligt håller på att störta ned. Ryttaren är den mäktige trollkarl, som fortfarande bjuder Rysslandg hufvudatad böja sig ur ett finskt kärr, fjärran från de ryska folkländerna, fullkomligt främmande för det traditionella ryska lifvet, med ungantag al don från mongolerne ärfda despotismen. Peter I:s ande befaller ännu ibroasen på klippan, liksom genom en magisk talisman. Det är hans eröfringar, hang militärsystem, som uttalar sig i stadens mättlösa vidder, kolosgala byggnader, stela enformiga prakt, Det är det lösa sminket af den främmande bild. ning, han våldsamt påtvang sina ryssar, som ännu i dag klibbar vid staden sem en glatt fernissa; Vintersolen är hang, tsarens, sjelf. herekarens, öga, vid hvars bistra alans ännn alt fryser till is. De oroliga, formlösa dim. morna äro det af Pater grundlagda Ryaslands närvarande bildning. De ihållande vestliga stormarne äro dot vestra Earopasa nflytelser, hvilka hota hans skapelse med ndergång, öfversvämning, fördränkning. Sådant är, tecknadt i få drag, Nordons Palmyras,, S:t Petersburg, den vidunderliga Vevastaden, hufvidscenen tör de grupper ih personnager, som i det följande skola ramställas. Här fios emellertid, såsom på ndra scener, äfven en bakgrund. Man ser t allägset virrvarr af kupoler i Iökform. yagnader och palats i obestämda konturer. Jenna ford är det gamla Moskva, deou ryza befolkningens högskte. Härifrån hör tundom ett doft knorr. Ändö längre bort, 3 långt att de nästan förlora sig för blicen, skymta Uralbergeus grufvor och Sibelens öknar. Der räder dödstystnad,